Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag ångrar ingenting"

/

Annons

– Ja? svarar en mansröst i porttelefonen.

Med ett dovt ljud går den tunga ståldörren upp. Den leder till en mindre gårdsplan, inramad av mer metall. Övervakningsutrustning, staket, taggtråd och tjocka grindar som med gnisslande ljud skruvar sig i den hårda vinden.

I övrigt är det tyst. Nästan skrämmande tyst. Och helt öde.

– Välkomna till Mariefredsanstalten, säger samma mansröst som nyss svarat i den knastriga porttelefonen.


Bakom låsta dörrar i vakthuset ligger besöksrum åtta.
Ett fåtal kvadratmeter med ljust målade väggar. Det är spartanskt möblerat. Ett bord, en lampa och två hårda stolar. Längs en vägg står en liten soffa, med ljust lila dynor i syntetmaterial. Lätta att torka av mellan besöken, om det skulle vara nödvändigt.

– Vänta här, säger porttelefonrösten.

Dörren till åttan slår igen.

Snöblandat regn slår mot rummets enda fönster. Det är försett med kraftigt galler. Genom springorna syns delar av en anstalt inbäddad i grått dis. Tre-fyra bostadspaviljonger, en matsal, en gymnastikhall och en slöjdsal. Mer än så är det inte.

Allt ligger inramat av skyhöga murar och härvor av taggtråd.

Barriärer som skiljer några av landets farligaste män från världen utanför.

Plötsligt öppnas dörren till åttan.

In i rummet kommer en ung man med rakat huvud, flackande blick och en enorm kroppshydda. Han bär fängelsets gröna fleecetröja och under kragen klättrar en blåsvart tatuering upp.

– Vad vill ni mig? Varför just jag? undrar han misstänksamt.

Medan Andreas sätter sig ner förklarar han att han är nervös. Att pulsen rusar. Det här är hans första möte med människor från utsidan på väldigt lång tid. Sedan han dömdes för det väpnade rånet av bingohallen i Borlänge, har ingen kommit för att träffa honom.

Bortsett från familjen då. Hans pappa och lillebor.

– Min storebror träffar jag ju här. Han sitter på åtta år. Felaktigt dömd för någonting som egentligen var en olyckshändelse, säger han, slänger av sig överdragströjan och blottar en tatuering som löper längs hela högerarmen.

Han lutar sig tillbaka i stolen. Drar efter andan. Vrider på det kalrakade huvudet och studerar rummet. Han har mycket att berätta. Saker och händelser han vill klargöra för omvärlden. Men det är svårt, eftersom nervositeten inför mötet har jagat upp hans puls.

Hundra kilo muskler skakar. En tungt kriminell ung man är rädd.

– Jag är inte van vid det här, förklarar han och ler lite osäkert.
Andreas låstes in när han var 19 år gammal. Om två dagar fyller han 21. Han kommer att vara på god väg mot sin 23:e födelsedag, innan han får se utsidan av de höga murarna igen.

– Med all rätt. Jag har gjort fel och därför sitter jag här, säger han.

Frisläppningen ska ske i december nästa år. Då har han avtjänat totalt fyra år och fyra månader bakom galler. Tre år för det väpnade rånet i Borlänge och ytterligare ett år för en rymning från Brinkebergsanstalten.

Efter det förflyttades han till Mariefred. Till ett fängelse som håller en högre säkerhetsgrad som rymmer fler grova brottslingar.

Andreas har fostrats i två olika världar. Som liten levde han i en kärnfamilj med mamma, pappa och två bröder. Den bubblan sprack. Föräldrarna skiljdes, familjeföretaget gick i konkurs och skulderna växte. Han berättar om hur han pappa tvingades arbeta dygnet runt för att kunna sätta maten på bordet, samtidigt som han skulle uppfostra tre söner. Ekvationen gick inte ihop.

– Vi fick sköta oss själva. Det fanns aldrig någon där som kunde tala om för oss vad som var rätt och fel, minns han.

Han är noga med att påpeka att han inte skyller sin pappa för det. Snarare högaktar han honom, för att han gjorde vad han kunde. Jobbade, för att försörja sina söner.

Besöket från världen utanför rör upp känslor till ytan som han inte hade räknat med. Under berget av muskler och den fullklottrade huden, gör sig en annan sida synlig. Den är allt annat än skrämmande. Snarare ynklig och djupt förtvivlad.

– Jag är mest besviken på skolan. De kastade ut mig därifrån.

Det fanns naturligtvis en anledning. Andreas betraktades som ett problembarn som bråkade och hade koncentrationssvårigheter. Att agera så gav honom uppmärksamhet. Inte minst av fältfritidsledaren, som han såg som något av en förebild.

– Men så blev jag avstängd från skolan och i det beslutet hade den här personen deltagit, säger han.

Hur upplever du det i dag?

– Som ett stort svek. Kanske det största av alla. Jag litade på honom.

14 år gammal lämnade han skolan. Det skedde med en känsla av att vara utstött. Trampad på. Oduglig. I samma stund som dörren slog igen bakom honom bestämde han sig. Han skulle hämnas på samhället och systemet. Det genom att bli bäst på någonting helt annat. Att begå brott.

På tröskeln till ett liv i kriminalitet tvekade han aldrig.

– Jag började ta droger. Mycket droger. Varje dag.

På mindre än ett år avancerade han snabbt i den undre världens hierarki. Under samma tid fastnade han i ett djupt drogberoende. Han drog i sig allt som hette knark och fanns på marknaden, för att till slut hålla sig till tre huvuddroger. Amfetamin, cannabis och LSD.

Med en plötslig självsäkerhet, iförd fängelsets kläder, berättar han om erfarenheterna den tiden gav honom.

– Jag ångrar ingenting. Jag har lärt mig så mycket under åren.

Vad?

Den som aldrig befunnit sig på hans sida av lagen frågar sig det. Vad kan ett liv i ett ständigt töcken, en våldsam värld och en tillvaro ständigt på jakt efter mer pengar och droger ge?

Hur kan en livsstil som innebär ständig flykt från polisen vara
någonting att sträva efter? Och hur orkar man leva med att man genom sitt sätt att agera har gjort andra, i många fall oskyldiga människor, väldigt illa?

Andreas har sina egna svar på det. Förklaringar, som inför honom själv rättfärdigar det han under åren gjort sig skyldig till.

– Jag har dragit mina gränser. Brott jag har begått har jag riktat mot företag. Det vill säga ställen där försäkringar har betalat tillbaka det jag har tagit, säger han samlat.

Hur farlig är du?

– Inte alls. Jag är egentligen en snäll och glad person. Jag gör ingen illa som inte bråkar med mig eller min familj.

Han sitter hopsjunken på besöksstolen. Då och då flyttar han lite på en klumpig lampa som står på bordet.

Sinnesstämningen växlar. Hela tiden. En sekund agerar han som den man hans yrke kräver. I nästa påminner han om ett exalterat barn, som från sin plats på stolen inte når ner med fötterna till golvet.

– Om du tittar på min kropp så ser du märken från allt som hänt mig. Tatueringar som berättar om saker jag varit med om i livet, säger han.

Så drar han upp linnet och visar magen. Där står texten ”Infinity”. Andreas bästa kompis hade samma tatuering. Han blev mördad på Sveatorget en nyårsnatt för ett par år sedan.

– Det här är mitt sätt att få honom att leva vidare. Mitt sätt att hedra min allra bästa vän, säger han och stirrar ut genom fönstret.

Sedan vänder han på sig och visar ryggtavlan. Där har han tatuerat in texten ”Revenge”.

Hämnd.
Det är ett talande ord för den värld han kommer ifrån. Den miljö han fostrats i. I dag är han en av de högst uppsatta i en av stadens kriminella grupperingar. Gäng? Nej, Andreas vill inte kalla det så.

Snarare handlar det om olika bekantskapskretsar, som inte strider så länge de inte har någonting otalt med varandra.

– Men om någon klipper någon av mina vänner är det klart att man hämnas. Inte med knytnävarna, som förr i tiden. I dag slåss vi med vapen, säger han helt oberört.

Livet på hans sida av lagen är brutalt. Och organiserat. Trots att Andreas sitter inlåst, har han fortfarande makten att påverka det som händer på hemmaplan. Han blir ständigt uppdaterad om vad som händer i Borlänges undre värld. Och om han skulle vilja, säger han sig ha obegränsad tillgång till både vapen och narkotika. Ett telefonsamtal är vad som krävs.

– Jag skulle kunna få tag på vilka vapen som helst. Hur många som helst. Ingenting är omöjligt, säger han trött.

Vapen, narkotika och våld.
Inget skrämmer Andreas. Men säg ordet framtid och den väldiga 21-åringen blir livrädd. Han vet nu att han inte vill tillbaka dit han kom ifrån. Frågan är om han har något val?

Någonstans långt inne väljer han ändå att tro. På ett nytt liv, en familj och ett hederligt arbete. Han vill leva på 10 000 surt förvärvade kronor i månaden, istället för 50 000 stulna tusenlappar i veckan. Kanske ta upp intresset för skateboard igen eller starta en egen billackeringsfirma.

– Å andra sidan, vem skulle vilja anställa mig? Bingorånaren, säger han och skrattar åt sig själv.

Det har gått tre timmar. Luften i besöksrum åtta börjar ta slut. Andreas skruvar oroligt på sig och berättar om vilka dagliga rutiner han gått miste om i dag. Träningen, tillexempel.

Den enda aktivitet på anstalten som för en kort stund får honom att glömma. Var och vad han egentligen är.

Vad längtar han efter mest just nu?

– Min pappa, säger han.

Porttelefonrösten är tillbaka. Andreas ska skickas tillbaka till paviljongen. Den gröna fleecetröjan åker på igen innan han lämnar rummet. Med tunga steg går han mot den första låsta dörren. Vänder sig om och tittar på oss. En sista gång.

När porten till Mariefredsanstalten tungt går igen bakom oss, mal en och samma mening runt i huvudet. De avslutande orden.
– Min lillebror är 16 år. För ett par dagar sedan blev han utslängd från skolan. Samma skola som jag en gång gick på...

Mer läsning

Annons