Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Helle har lämnat sin själ i Falun"

Annons

Den 5 juni 1994 åkte Helle till Falun. Dagen före hade hennes syster fött en son, Helle skulle bli gudmor. Men först skulle hon gå på lottakurs, och det var med lust inför uppgiften hon satte sig på tåget mot Dalarna.

En knapp vecka senare var hon död. Mördad av ett befäl på regementet.

Nu strålar Helles glada ögon mot oss från ett studentfoto på hyllan i Yvones lägenhet. - Livet går vidare och man lär sig att leva med det. Men jag kan aldrig försonas med det. Det är som att ha ett sår med en skorpa som aldrig riktigt läker, säger Yvone.

Sorgen finner fortfarande sin väg upp till ytan, inte minst när andra vansinnesdåd inträffar i samhället. Då träffas hon med kraft av smärtan.

- Man blir vrång och vresig. I dag, tio år efter morden, lider jag fortfarande av att vara en jobbig person, säger Yvone.

Klockan var fem på eftermiddagen den 11 juni 1994 när hon fick dödsbudet av två präster som knackade på.

Sex år tidigare hade två poliser knackat på dörren för att berätta att hennes make omkommit i en hjärtattack när han deltog i ett motionslopp. Nu var hennes älskade Helle också borta. Allt rasade samman och det fanns inget skyddsnät.

Krisgruppen i Falun trodde att Södersjukhuset skulle ta hand om Helles familj: mamma Yvone, systern Imbi och brodern Jaan. Men lördagskvällen genomleds i chocktillstånd, utan något erbjudande om krishantering. Och från regementet var det tyst.

Efter en sömnlös natt landade Dagens Nyheters svarta rubriker på hallmattan. Mardrömmen var sann. På söndagseftermiddagen ringde Jaan till prästerna för att be om psykologhjälp för familjen. De svarade att han kunde slå upp någon jourmottagning i gula sidorna.

Det skulle bli en sommar då Yvone slussades mellan olika psykologer i ett semesterstängt Sverige.

- Jag var oerhört besviken över att ingen erbjöd oss att komma till Falun på en gång. Vi var oförmögna att själva ordna det, säger Yvone.

Efter något samtal till regementet ordnades i alla fall ett besök. Då hade det gått en vecka sedan morden. Det låg nytt, rent grus på stigen där Helle dött. Falun var en hemsk plats.

- Jag var i chock och kunde inte ta in verkligheten. Men kursbefälens medkänsla gav mycket. Det kändes viktigt att träffa dem som hade haft med våra flickor att göra de sista dagarna, säger Yvone.

Att komma till Falun var ett sätt att få svar på de frågor som rusade igenom hennes huvud. Hon behövde se platsen där Helle föll för kulorna, behövde veta var i ledet av festglada lottor hon befunnit sig.

När hon fick frågan om hon ville träffa Marika, den lotta som överlevt trots svåra skador, var hennes första tanke: "aldrig i livet! Skulle jag träffa den som hade turen att få leva vidare?".

Den tanken försvann genast när hon såg hur Marika plågades av sorg och smärta. Men det var inte sista gången känslor av det mindre klädsamma slaget skulle ta över Yvone. Skuld, ilska, självömkan och dåligt samvete är bara några toner i det register hon spelat sig igenom under de tio år som gått.

- Man är faktiskt född med känslor som hämndbegär och hat. Det tog ganska lång tid innan Mattias Flink blev en verklig person för mig, men när det väl hände kom hatet, säger Yvone.

I sin bok blottar hon de tankar som drabbat henne, och som drabbar henne än i dag. Det som från början var dagboksanteckningar har hon med stöd av journalisten Angela Ljungström omvandlat till en liten bok. Yvone har själv bekostat tryckningen av de 100 exemplaren. Hon vill att hennes ord ska läsas av personer som jobbar med krishantering.

- Jag kanske kan bli stödperson. Jag hoppas kunna bidra med något. Då har plågan inte varit förgäves, säger Yvone.

Skrivandet blev ett sätt att bearbeta sorgen. Men boken är också ett sätt att hedra minnet av de sju människor som dog i Falun den 11 juni 1994. Oftast är det gärningsmannen som får all uppmärksamhet, konstaterar Yvone.

Nu ligger hennes dotter begravd på Sandsborgskyrkogården, ett stenkast från lägenheten i Fruängen söder om Stockholm. Rödhåriga, glada Helle, hon med det smittsamma leendet.

- Men när jag går till hennes grav är det som att hon inte är där, säger Yvone.

- Det känns som att Helle är kvar i Falun. Hon har lämnat sin själ där.

KARIN WALLÉN

Mer läsning

Annons