Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familj överlevde branden

/
  • Nära döden. Malin Åkerman var ensam med tre små barn i den rökfyllda lägenheten. En bebis, en 4-åring och en 7-åring.

Annons

Söndagskvällen var som vilken annan kväll som helst på Herrhagsvägen 55 i Falun. I trerummaren på tredje våningen hade Malin Åkerman lagt sina äldsta barn, 4-åriga Ester och 7-åriga Elias. De sov lugnt i sina sängar i rummet intill vardagsrummet, när Malin tog sin nyfödda dotter Enya med sig till sitt sovrum.

Där somnade hon. Helt ovetande om vad som skulle komma att hända.

– Jag vet att jag drömde. Att det brann och att jag hoppade ut på en studsmatta.

Sedan vaknade hon med ett ryck. Kände röklukten, hörde ett sprakande ljud. Från brevinkastet sipprade brandrök in i lägenheten och i vardagsrummet och på balkongen utanför brann det. Precis intill barnens rum.

Malin väckte barnen och tog dem med sig till sitt sovrum. Samtidigt exploderade fönstret i vardagsrummet av värmen från branden på balkongen. Efter det tog det bara sekunder innan hela lägenheten var rökfylld och det blev helt svart. Från golvet kände Malin också en kraftigt stigande hetta.

– Jag lägger barnen i min säng och lägger ett täcke över dem. Och sen ringer jag SOS och berättar att jag och barnen finns där och att vi inte kan ta oss ut.

Efter det ringer Malin ett samtal till. Till pojkvännen Niclas Wijk, pappa till nyfödda Enya. När han får samtalet befinner han sig i sin bostad, bara 300 meter från det brinnande huset.

– Det brinner. Jag älskar dig. Vi kommer inte att klara oss.

Det är vad Niclas hör Malin säga i telefon, innan han kastar sig ut på gården och springer mot Herrhagsvägen 55. Han ser hur himlen är upplyst av elden och förstår att katastrofen är ett faktum. Samtidigt ringer Malin åter igen till SOS, i ett sista desperat försök att få hjälp.

Luften i rummet är slut.

Hon och barnen andas i den tjocka röken.

– Det gör ont. Vi hostar och det river liksom i luftvägarna. Och jag förstår att vi alla snart kommer att bli medvetslösa.

Då ringer en granne på Malins mobiltelefon. Grannen står på utsidan av det brinnande huset, där fler människor har börjats samlas. Malin, som då är säker på att hon inte kommer att överleva, ber att få tala med Niclas.

Hon vill, om hon ska dö, säga några sista ord till mannen som hon älskar.

Till slut får han luren. Och när han hör Malin säga att det snart är slut springer han. Mot räddningsledaren, som då blir varse om att Malin och barnen finns mitt emellan två helt övertända lägenheter.

Livräddningsarbetet styrs omedelbart om.

Niclas står kvar på marken och ser hur brandmän reser en stege och börjar klättra mot Malin och barnen.

Där, i sovrummet, ligger hon kvar med barnen under täcket. Hon vet att hon inte kommer att klara sig levande ur det brinnande huset, men hon vill inte att barnen ska dö.

Malin försöker komma på hur hon ska rädda dem.

Hon har en tanke om att kanske slänga ut dem genom fönstret och att människor som står på utsidan ska kunna ta emot dem. Men det är inte säkert för barnen. Och därför den absolut sista utvägen.

Så hon bestämmer sig för att vänta. Bara lite till.

Och under tiden sjunger hon en vaggvisa. Bä, bä vita lamm. För att hålla dem lugna.

När samtalstiden på mobilen visar 36 minuter händer det.

Sovrumsfönstret krossas och rökdykare kommer in. Medan brinnande delar från taket rasar ner längs hussidan bärs barnen ut. Malin, som är barfota, går själv över det skållheta golvet mot fönstret och räddningen. Glasskärvor skär in i fötterna, men hon känner och bryr sig inte om det.

Det enda som betyder någonting just då är att hon och barnen lever.

Och hon vet att de gör det, tack vare Niclas.

– Han var så duktig. När jag kom ner ville jag bara hålla hans hand, säger Malin.

Ett och ett halvt dygn har passerat sedan branden.

Malin sitter uppkrupen i en säng på barnkliniken på Falu lasarett, med lilla Enya i knät. Ester, som inte riktigt förstått vad som hänt, leker obekymrat bredvid, medan Elias har fått åka hem till sin pappa.

I Malins huvud snurrar tankarna.

Frågorna är många. Och alla börjar med ordet om. Om hon inte vaknat? Om hon somnat i soffan? Om hon blivit medvetslös av röken? Om inte Niclas fått kontakt med insatsledaren?

– Jag vet svaret. Jag och barnen skulle ha dött. Och det var ju det jag trodde skulle hända, säger hon.

Men hon hade fel.

Malin och barnen lever efter vad hon upplever var en mirakulös räddningsinsats. Av brandmän, sjukvårdspersonal och, inte minst, av Niclas.

Vid månadsskiftet flyttar Malin Åkerman och barnen tillbaka till Herrhagen. Då till en lägenhet i en fastighet en bit bort från den eldhärjade 55:an. Den här gången en bostad på bottenplan.

Där ska familjen börja om. Förvalta chansen till fortsatt liv.

– Hur det ska gå till vet vi inte riktigt. Men vi ska göra det. Och vi får ta en dag i taget.

Mer läsning

Annons