Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bjurmans krönika: Avståndet mellan Manhattan och Borlänge kommer att vara kortare i kväll

Artikel 11 av 48
Allsvenskt kval, Brage–Kalmar
Visa alla artiklar

NEW YORK. Det har aldrig varit närmare mellan Manhattan och Borlänge än det var i söndags.

Annons

I bakgrunden i Pelle Marklunds sedvanligt kittlande referat från Brages oerhörda drama mot Västerås på Domnarvsvallen hördes det dova ljudet av applåder utförda med tjocka handskar och vantar och plötsligt fanns inte de 6134 kilometrarna som skiljer Fifth Avenue och Utanforsvägen åt.

Jag var där, jag var hemma, jag satt på en av de hårda plaststolarna på vindpinade gamla Norra i min senapsfläckiga grönvita sjal och klappade ihop med Tunaslättens söner och döttrar.

Jag hade den omisskännliga doften av gammalt trä och liniment och kokt korv och Borlängehöst hos mig på 48:e våningen i östra Midtown, jag anade den råa höstkylan i skymningen, jag såg AP hytta med näven i klacken och skrika nåt coolt han snappat upp på Old Trafford, jag kunde urskilja konturerna av Ringen bakom ståplats i det skarpa eljusskenet när det täta novembermörkret hade fallit, jag kände det där besvärade hos de lätt hämmade tunhukarna när världens bästa Serik Fans uppmanade ”hela Vallen” att hänga på i en ramsa; klappa går ju bra, men att hålla på och utmärka sig genom att gapa och skrika och sjunga…nä, nån måtta får det vara även när Brage håller på att gå upp i Allsvenskan.

Och under den sagolika upplösningen delade jag den galna euforin med alla andra och sprang ut på planen för att kramas – fast jag stod på vardagsrumsparketten på andra sidan Atlanten.

Nyheten om vad Brommapojkarna ställde till med i 96:e minuten nere i Jönköping blev dock känd några ögonblick tidigare i New York än i Forssa. Jag råkade ha min vän Ekeliw, han jag spelar in en podcast med varje vecka, i luren och han såg den matchen på tv och refererade live.

Så under slutskedets förvirring var det jag som skrek de redan bevingade orden åt Marklund i radion:

– BP har kvitterat, Pelle, BP har kvitterat!

Som om han skulle höra…

Ikväll spelas som bekant en ännu viktigare match på vår ålderstigna men själfulla arena.

Ikväll spelas som bekant en ännu viktigare match på vår ålderstigna men själfulla arena. Kalmar FF har kommit upp från det ogästvänliga sydöstra Småland för den första av två kvaldueller och i pottan ligger en plats i himlen.

Exakt vad jag känner inför detta ögonblick, vad det betyder att laget som varit mitt så länge jag funnits och är så starkt förknippat med så många viktiga människor och händelser i livet ska spela en sådan monstermatch där hemma vid Gammelgården, vet jag inte om jag ens ska försöka berätta. Det blir för sentimentalt, för pompöst, för gråtmilt.

Men ett är säkert:

Jag är där.

Avståndet mellan Manhattan och Borlänge kommer vara ännu kortare ikväll.

PER BJURMAN

PLUS

BP har kvitterat! (Bevingade ord)

– Jag kan inte erinra mig att en så banal mening någonsin låtit så bra.

MINUS

Kalmar FF (Kvalmotståndare).

– Trallgökar från Småland.