Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bjurman: Som alla nära vänner vet bor det en liten Gösta i mig

Annons

TAMPA. Det är väl egentligen Ted Åström-karaktären jag ska föreställa – men det är Roland Jansons Gösta från samma film jag tänker på under en vecka som tillfällig guide på en modern variant av ”Sällskapsresan” i Florida-solen.

Han gick ju nyligen bort, Janson, och det tycker jag var väldigt tråkigt för han har varit en följeslagare i livet ända sedan den klassiska Lasse Åberg-succén gick upp på biograferna sensommaren 1980.

Porträttet han tecknade av den koleriske fastighetsmäklaren Gösta Angerud är inte blott det roligaste och mest exakta av en arketyp vi alla träffat och både avskytt, haft medlidande med och roats av.

Det stannade kvar hos mig som en varning om hur jag inte ska vara – men på grund av lite hett blod jag ärvt från fädernet ibland är ändå.

Jo, som alla nära vänner vet bor det faktiskt en liten Gösta i mig. Han tittar gärna fram när det blir stressigt och krångligt. I bilköer, under telefonsamtal med stelbenta myndigheter och företag, i debatter om algoritmer och Brynäs, på – inte minst – flygplatser. En anekdot om hur vanligtvis milda och snälla mamma en gång på Charles de Gaulle i Paris fick nog av av mitt tjuriga gnällande och med ett mycket bestämt ”Nu, Per Bjurman, håller du käften” drämde ner resväskorna i den franska parketten brukar väcka stor munterhet när den återges i talen vid släktens och vänskapskretsens högtidsbalunser.

Men för det mesta lyckas jag faktiskt besinna mig och undvika att bli outhärdlig gubbe – tack vare Roland Janson.

Men för det mesta lyckas jag faktiskt besinna mig och undvika att bli outhärdlig gubbe – tack vare Roland Janson. När jag känner att blodtrycket stiger och fruktansvärda salvor av indignation väller upp ur den frätande magsyran och lägger sig på tungan som dödligt giftig, redo att förvandlas till repliker ingen vill höra, påminner jag mig själv: ”Nu håller du på att bli Gösta och kommer framstå som honom när han skäller ut flygvärdinnan på charterflighten för att maten inte håller samma klass som när han flyger reguljärt – eller när han slänger golfbagen i dammen i Nuevo Estocolmo”.

Så kan jag väl i och för sig fortsätta trots att Roland Janson gått ur tiden, men plötsligt känns det lite sorgligt. Gösta finns ju inte längre.

Just den här veckan ska jag dock vara extra vaksam på Angerud-gallan, för som sagt – jag råkar tjänstgöra som resguide för en grupp svenska NHL-konnässörer i Florida och i den rollen hamnar man lätt i situationer som får den hetlevrade att vilja dunka promenadskorna i hotellrumsväggen.

Men man vill ju inte vara Gösta inför gästerna i solen. Man vill vara Lasse Lundberg – Suntrips hurtige platschef i Nuevo Estocolmo, lika briljant spelad av Ted Åström.

Och nu säger jag, avslutningsvis, som honom:

Hej på’re!

PLUS

Christian Kouakou (Fotbollsspelare)

– En Brage-hjälte av samma odödliga kaliber som Serik Johansson, Göran Arnberg, Thomas Nilsson, Roger Hansson, Tessen Åkerlund och Anders Sjöö.

MINUS

Vintertid (Otäckt fenomen)

– De som tycker att vi ska återgå till ”vanlig” tid året runt är galna. Vi ska naturligtvis ha sommartid för jämnan. Skymning redan under tidiga eftermiddagen är döden.

.

Per Bjurman