Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bjurman: Om fem år fyller jag femtio...

Annons

Först sjunger vi Happy Birthday och på sedvanligt amerikanskt sätt stämmer hela krogen in.

Sedan fortsätter vi svenskar, femton stycken utefter ett långbord, direkt med Ja, Må Han Leva och infödingarna sitter och gapar och undrar vad vi är för kufar.

Men på hip hip hurra är de med igen.

Det är alltså storebror Ola som fyller 50 och vi har en rasande trevlig skiva hos mina israeliska vänner på West Village-krogen Meme.

Som sig bör.

Ola är den typ av man – godhjärtad, frejdig, rolig och själv ständigt ansvarig för att andra har skoj – som förtjänar oförglömliga kvällar när han når den sortens milstolpar.

Vid några tillfällen under kvällen, till exempel när Meme-personalen kommer in med tårta och när han själv framför Dylans Fare Thee Well med en söt servitris på stödsång vid bardisken, försjunker jag dock i tyst kontemplation över det absurda i upplevelsen.

Jag menar, Ola framme vid The Big Five O – det är ju inte möjligt. Det var bara nyss vi låg på golvet i hallen hos mormor och morfar på Holländaregatan i Kvarnsveden och låtsades att vi var på väg genom ett avlopp mot Dalälven (fråga inte – vi hade egenartad fantasi, bara...).  Det var tillika bara häromsisten vi i rollerna som Börje Salming och Inge Hammarström avgjorde hela VM-turneringar nere i pingisrummet på Slingergatan (fråga inte det heller – vi var ju leksingar!). Och jag kan inte ens beskriva hur färskt minnet känns från de dagar då han var ute och meckade med den trimmade moppen och jag smög in på storebrors rum för att spela hans Alice Cooper-skivor och ur Billion Dollar Babies-konvolutet istället för ett stycke vinyl fick ut en pappskiva där det på en liten lapp stod "Ha ha, Per, lurad!"

Att denne lekkamrat och rumsgranne och evige bundsförvant ska ha nått samma ålder som pappa när han hade sin brakfest – komplett med blåsorkester som kom trampande genom lekparken utanför – i vårt barndomshem känns verkligen surrealistiskt.

Men det går inte att göra mycket åt, så jag snappar ur min minikoma och ber Meme-managern Alon bära in ytterligare några av ställets makalösa sardinsnittar åt det skrockande festföremålet.

Sedan dundrar vi, med influgna gäster från Sverige och allt, vidare till legendariska sydstatsjointen Jones i East Village och ser där till att alla fortsätter fira bemärkelsedagen med rikliga mängder cajun martini – drinken som sägs kunna sänka en häst och åtminstone får nyblivna 50-åringar att skrocka ännu mer.

Där sjunger – eller vad man ska kalla det – någon Happy Birthday igen och då slås jag av en ännu mer hisnande tanke.

Om mindre än fem år är jag själv där, vid den där femman och nollan.

Då kan vi verkligen snacka absurt.

Per Bjurman