Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bjurman: Hans betydelse för mig, personligen, är omöjlig att överskatta

Annons

NEW YORK. – Vsa?

Om jag haft råd skulle jag sätta en miljon på att det var just så Ingemar Magnusson svarade när representanterna från kulturnämnden förra veckan kom in på Folk & Rock och berättade att han förärats Borlänge kommuns kulturpris.

Ingemar pratar nämligen väldigt fort, enligt en hemsnickrad teori för att han tänker så snabbt att näbben helt enkelt inte hänger med, och när han försöker säga ”vad sa?” låter det just så:

– Vsa?

Sedan var det säkert någon av prisutdelarna som frågade om han hade väntat sig något dylikt och då är jag lika övertygad om att han replikerade:

– Nja-nja-nja.

Det är det ivriga, magnussonska sättet att formulera meningen ”den frågan vet jag inte riktigt hur jag ska besvara”.

Personligen tycker jag ju att han borde få medaljer och utmärkelser enkom för de charmiga egenheterna.

För att nu inte tala om skrattet.

Knuffa ner honom i tv-soffan och sätt på en Helan & Halvan-film ska ni få se vad som händer (var dock försiktiga när ni knuffas, han är extremt kittlig…).

Men det är förstås för sina gärningar som lokal eldsjäl i musikens tjänst min gamle vän prisas och det värmer mig ända in i hjärteroten. Ja, när DT-redaktionen hör av sig med nyheten att han utsetts till årets kulturpristagare är det rentav så jag får något hårt i halsen.

Om det finns någon jag ömmar för och önskar erkännande och belöning är det Ingemar. I 35 år har han, med sin bultande passion som enda ledstjärna och ofta i omöjlig motvind, kämpat och stretat på och slitit ut sig för att få dela med sig av musiken han älskar. I den där underbart stökiga butiken, genom sitt lilla skivbolag och som dödsföraktande konsertarrangör, villig att satsa allt och lite till på att ta flyga över fenomenala artister från Amerika till Dalarna.

Hans betydelse för mig, personligen, är omöjlig att överskatta. Vi träffades första gången i början av 80-talet, när han fortfarande drev Haga Skivbörs på Hagavägen, belägen i det som nu är pizzerian där de bakar Borlänges bästa Capricciosa. Om jag inte minns fel fick han mig redan under premiärbesöket att spendera 40 surt förvärvade kronor på en lysande Box Tops-platta – och ytterligare 30 jag verkligen inte hade råd att avvara på en diktsamling med Edith Södergran. Så har det sedan fortsatt. Ingemar är inte bara en av mina bästa kompisar, med vilken jag haft otroligt roligt – inte minst under otaliga Sator-turnéer. Han har varit en av mina viktigaste mentorer och hjälpt till att forma och utveckla min musiksmak – och gör fortfarande med sina eminenta tips. Det hade aldrig blivit som det blev för min del utan honom och några ledsagare till, det är jag helt förvissad om.

Om jag ska fira den nyblivne kulturpristagaren grundligt nästa gång vi ses?

Vsa?

PLUS

Broder Henrik Rapp – Idioter lär oss och vi lär oss av varann (Album)

– Något överraskande kommer den mest betagande, originella pop-poesin just nu från Bjursås.

MINUS

Novemberkåsan (Motortävling)

– Livslång symbol för att månaden vi just nu sluggar oss igenom är årets allra träligaste.