Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bitter Lundell håller fast med 80-talet

Annons

Rent förbannat är en sur uppstötning som måste ut, som måste lämna Lundells system efter några års tystnad. Den här gången blev det två cd-skivor med totalt 24 låtar. Möjligen hade det räckt med 12. Det är en arg, bitter man som inte kan hålla inne med syrligheterna längre och som inte har förmåga att koka ner sina väsentligheter. Han spyr sin galla över mediejättar, alliansregeringar, utförsäljning av vårdcentraler och profitering av ensamkommande flyktingbarn och hjärtat sitter förstås en bra bit till vänster. En del av materialet är bra. Som Eld i berget, en murrig ballad med spännande komp om kärlek som inte bryr sig om ålder. Vi blir äldre är en Wille Nelsonsk visa om att bli gammal och redan utgivna singeln Är vi lyckliga nu är så mycket Lundellsk pianorock man kan förvänta sig år 2012.

Annat är som sagt sådant som borde stannat i byrålådan. Som malande Jesus var en röst i natten och mycket av den aggressiva bluesrocken. Gitarrmanglet i Schabbelbabbel står jag gärna över och surmulna Kom fram ur skuggorna och osande Dom fyras gäng likaså.

Ulf Lundell tenderar att göra tre, fyra låtar om och om igen. Gå upp på klippan-balladerna, de avskalade Min älskling-visorna, de gåpåiga bluesrökarna och 80-talsrocken med elgitarrer och rymd i taket. Ibland är det som att han bara har bytt texten på sina gamla låtar. Och det är väl okej, men några musikaliska utvecklingspoäng får han inte. Att Lundells röst dessutom numera är märkt av åldern får man väl acceptera även om det ibland drar ner helheltsintrycket.