Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birger Nylén: Jag är sprutfobiker sedan barnaåren

När man sitter i tevesoffan nu för tiden kommer bilderna tillbaka i jämn ström och stör lugnet, ibland tre gånger i timmen, ibland oftare.

En blåplastad hand stoppar upp en sprutspets i en liten glasampull, drar in vätskan lite försiktigt och ögonblicket senare körs sprutan in i någons arm. Jag tycker det är vedervärdigt.

Teveredaktionerna saknar fantasi. Vaccin?! Aha! Fram med sprutan!

Det är precis lika tjatigt som den softade reklamen för supergeschäftet "Vitae Pro".

Jag är sprutfobiker sedan barnaåren! Inte för själva innehållet i en eventuell spruta. Utan för det där hemska sticket.

Hjälplösheten! Kränktheten! När jag var sju år och gick i första klass i Trunna skola, strax sydost om Orsa municipalsamhälle skulle vi ungar vaccineras, jag minns inte för eller mot vad. Jag minns bara "Sjuksystern" en bastant kvinna med vitt förkläde och ljusblå blus med ett blåaktigt lite mörkemaljerat spänne vid halsen. Det kan ha varit ett vitt kors i spännet. Hon kan ha haft en vit hätta i frisyren för att markera statusen.

Sjuksystern klev in i klassrummet med sedvanlig pondus och med den bruna läkarväskan i ett stadigt grepp. Det var bara överläraren Hedman som hade större pondus. Vår snälla fröken Karin ställde upp oss på led och jag började fundera ut ett sätt att slippa eländet medan eterångorna spred sig i klassrummet. Precis när det var min tur att bli haffad av sjuksystern tog jag ett snabbt kliv, störtade mot dörren och sprang allt jag orkade.

Alla som är från Orsa vet att det är ganska långt mellan Trunna skola och järnvägsövergången vid Spirarondellen. Jag sprang som aldrig förr, men dom hann ikapp mig, "buntade" ihop sjuåringen och gick med raska steg tillbaka till skolan med det sprattlande "bytet".

Där tog Sjuksystern fram sin blanka skål i njurformad aluminium. Hon hade lagt på en spruta som såg ut som ett spett, sprutan stack ut åt båda håll. Jag rös och frös. Med gemensamma krafter tvingade de in "spettet" i min arm och så ont har det inte gjort varken före eller efter.

Barnmisshandel fanns inte på kartan då och var man sju år och skulle ha en spruta var det bara så. Här gjordes inga undantag bara för att någon sjåpade sig. Många år efter den här situationen var jag ytterst tveksam till sprutor även om det blev en och annan gammaglobulin inför någon utlandsresa.

I "lumpen" gällde det att hålla beväringarna friska i fall vi skulle bli hundbitna eller skrubbade på olämpligt sätt. Stelkrampssprutan! Vi fick veta det en fredagseftermiddag: "På måndag blir det stelkrampsspruta för hela kompaniet. Bered er på det", smålog löjtnanten, som just förstört helgen.

Vi hade hört skrönor om hur fruktansvärt ont det skulle göra att få stelkrampssprutan. Vi skulle få den i ryggen. Mitt i ryggen. Vilken smärta! På måndagsförmiddagen stod vi där, i den långa korridoren på "sjukan". Vi vinkades in efter en, alla som varit inne en stund tjöt plötsligt som grisar och jag mindes jakten från Trunna skola och svettades i ångest. "7011 Nylén", bara att gå in och få domen. Men det kändes inget alls.

De som skrek hade lurats, det var en grej som nya beväringar skulle blåsas på. Klart jag också tjöt lite också för sakens skull innan jag småleende passerade den ängsliga kön.

Och nu är det alltså dags igen. Sprutorna står som spön i armarna så fort man slår på teven! Och jag måste ta en. Det handlar om liv eller död nu!

I riskgruppen finns inte utrymme för chansningar och förresten är sprutspetsarna inga "spett" nuförtiden. Det lär inte kännas värre än stelkrampssprutan.