Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birger Nylén: Inte bara Bond-Leif älskade Sten Boströms orkester

Sten Boströms Orkester från Sollerön spelade regelbundet på den gamla dansbanan vid Ångbåtsudden på 60-talet.

Bond-Leif, den urstarke skogshuggaren och musikälskaren, brukade finklädd gå nedför backarna från Stackmora. Vid Holgers grillbar i korsningen Stormyrgatan - Järnvägsgatan njöt han länge och noga av sin mosbricka med kyld Portello. Väl framme vid den slitna dansbanan på Ångbåtsudden, med sirliga blommor målade mot den grå bakgrunden, klev den förväntansfyllde Stackmoragrabben fram och begärde den melodi han älskade över allt annat:

– Spela gitarrboogie, Gitarrboogie!

Sören Boström svarade direkt med en glimrande version med massor av eko. Bond-Leif sken upp!

– Bond-Leif fanns alltid på plats. Vi spelade gärna den låten för honom, flera gånger om det behövdes! minns Sören, (som är den yngste av bröderna Boström och den ende som är kvar i livet, Sten dog 1996, Rolf 2015.)

Bröderna, med Dick Zarmén på trummor och Alf Wennberg på elbas kunde förgylla en sommarkväll i Orsa i början på 60-talet. Bond-Leif, med sina valkiga nävar, var oftast först på plats vid den lilla dansbanan, som de flesta har glömt, även när andra band spelade. Nu var det inte bara Bond Leif, (som gick bort 1988), som hyllade Sten Boströms orkester. Mora Musikförmedling som sköttes av den väletablerade musikern och gitarristen Bertil Forsström från Mora-Noret, hade en "ranking" av de orkestrar som var organiserade i förmedlingen.

I den orkesterkatalog, som distribuerades till arrangörer i Sverige och Norge fanns en noga uttänkt blandning. Orkestrarna var rangordnade efter bokstavssystem som angav vilket gage de skulle kunna begära av arrangörerna. Inget av banden i broschyren hade en hårlock längre än en femkrona. Alla hade enormt välpressade kostymer. Bokstavsgraderingen innebar att Slam Creepers från Vansbro (finalister i Riksparaden 1964) hamnade på ett C, och inordnades i samma grupp som Kurt Georgs från Mora. De skulle kunna kvittera ut 600 till 800 kronor för en spelning utan att skämmas.

The Bridgemen från Mora kunde debitera lika mycket som Slam Creepers, som hade en halvblyg sångare, men en artist som tog för sig mer och mer, Björn Skifs.

Henrys kvartett, Martinssons kvartett från Orsa, Börje Östlunds från Älvdalen (Som började marknadsföra en "popstil"), The Saints från Orsa med bland andra Putte Snitt, hamnade i kategori B, vilket innebar att dom endast kunde fakturera 400 till 600 kronor.

Malungsbandet Sverres, Morabandet Pyetones, The Shannons från Västerdalarna rankades C, liksom Bengt-Inges med Git Ander från Orsa.

The Thunders från Malung var rankade högre, kategori D: 800-till 1000 kronor.

Det här var ju i början av 1960-talet. Bara några månader innan Brylcremen schamponerades ur för alltid, och håret föll som det ville för vinden. Bertil Forsströms katalog innehåller en vink om vad som skulle kunna vara på gång. "Ungdomsbandet The Rolling Tones med söta vokalissan Lena" och "Senaste tillskottet från Mora på popfronten Greenhorns" med bröderna Göran och Håkan Persson.

Katalogen är inte så tjock. Ett 20-tal orkestrar finns med. Forsströms alfabet går inte längre än till bokstaven E. Den orkester som kunde "skinna" arrangörerna mest var Sten Boströms orkester, som kunde debitera 1200 spänn! Nästan dubbelt så mycket som Slam Creepers. Men åt vilket håll spretade musiken? Det funderades lite här och där och allt var inte förutsägbart.

Slam Creepers blev ett synnerligen skickligt rock och soulband och vann Pop SM 1966. I Malung funderade Erik Lihm och hans mannar i Skintones åt andra hållet. I en tidningsintervju gör de klart att det är dags att bli dansband, "poppubliken är alldeles för ung, bara 12-13 år!" Multimusikern Erik Lihm kom senare att bli ordinarie medlem i Vikingarna. Han spelade även med i Boströmmarnas största "hit", men det är en helt annan historia.

Birger Nylén