Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birger Nylén: Drömmen om lukrativ pellets blev dyr affär för Mora

Den 2 november 1981 togs ett ödesdigert första spadtag på en torvblöt myr intill Örjastäppans industriområde, söder om Mora tätort. Arbetsmarknadsminister Ingemar Eliasson kramade spadskaftet inför lika stolta som förväntansfyllda funktionärer från Mora kommun, både politiker och tjänstemän.

Lokaltidningarna var förstås på plats. Min käre kollega på Dalademokraten, Göte Gallon, hade knäppt en svartvit rulle, framkallat i all hast och sprungit till Falubussen för att få med reportaget till nästkommande tidning.

Nu skulle Mora bli först i Sverige med att tillverka och sälja bränslepellets. Det hela framställdes som ett "pilotprojekt".

Skållhett!

Men allt sprack redan från början, och det som skulle bli en triumffärd utvecklade sig till en ekonomisk katastrof som Mora kommun inte har varit i närheten av vare sig före eller efter pelletsäventyret. Skattebetalarna fick inte ut en krona av verksamheten, tvärtom drabbades de av miljonskulder som hängde med i decennier.

Sista pelletslånet slutbetalades för bara några år sedan. "Pelletsaffären", eller "Pelletsskandalen" som den kom att kallas är en bit nutidshistoria som måste berättas medan någon av oss minns. Jag tror att Morabor under 40 år, eller till och med under 50 år, bara har en liten aning om vad som försiggick. Upprinnelsen var att i slutet av 70-talet gjordes flera försök att ersätta den dyra eldningsoljan med biobränsle, ved och flis. I Mora kommun skissade man på sin pelletsfabrik. Metoden gick ut på att pressa biomassa till små "korvar" som skulle distribueras ut till kunderna i specialgjorda "tankbilar". Det första stora misstaget, ett av många, kommunen gjorde var att sätta ett försäljningspris på pelletsen innan tillverkningskostnaderna var utprovade och kända.

Det visade sig att tillverkningskostnaden låg betydligt över det erbjudna priset, vilket innebar att "Ebberöds bank" fick en filial i Mora. Det visade sig också att upplägget inte höll måttet som "pilotprojekt".

Bygget av fabriken, som aldrig blev färdig, slukade miljoner. Konsulter upphandlades för ytterligare miljoner och olika blandningar av råvara pressades in i den odugliga anläggningen. För att hålla kostnaderna nere gjordes pellets av kvalitetslöst grotmaterial, som beckade igen brännarna och gjorde de få kunderna irriterade. Så här höll det på några år innan bubblan sprack.

Ingen officiell redogörelse för de totala kostnaderna har presenterats. Det handlade om stora belopp. Flera tiotals miljoner, kanske hundra - kanske till och med mer.

Kommunen tvingades in i en gigantisk lånekarusell. Hela hanteringen var en dyster soppa av politisk prestige, märkliga ekvationer och beräkningar, samt konsulter som var helt inkompetenta eller anlitade för att mörka i stället för att redogöra för verkligheten.

Fabriken nedmonterades och såldes till vrakpris. Platsen där Ingemar Eliasson drev ner spaden för mer än 39 år sedan är beredd för annat ändamål.