Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berit Olars: Axplock ur minnenas arkiv från Älvdalen

Bläddrar i ett album och fastnar för fotografiet på en bebis i vit sparkdräkt med ett blått lamm på. Det känns som igår, men det var 1982 och min äldste son var nyfödd. Vänta ska ni få se, ni som har småbarn idag. Snart har dom flyttat hemifrån.

Bilden fick mig att nostalgiskt ta fram ett ännu äldre album med tidningsurklipp från 1975. Då anställdes jag på Mora Tidnings redaktion i Älvdalen.

Jag minns än hur det pirrade i magen när jag en januaridag som 21-åring klev ur min allra första bil, en ljusgrå Volvo 142 och gick in i den röda tegelbyggnaden vid Dalgatan. Kollega Jan Westling, som jag aldrig tidigare träffat, tog emot och introducerade mig i jobbet.

Någon av de första dagarna föreslog han att jag skulle göra ett reportage om företaget Berglund Electronics. I tidningen kallade jag Holger Berglund, med ett 40-tal patenterade saker, för ”Älvdalens egen Uppfinnar- Jocke”.

Hans senaste uppfinning var en myntväxlare som ”inte är någon annan lik i hela världen”, berättade jag och fortsatte: ”Alla har vi väl någon gång upplevt hur förargligt det är att inte ha några 25-öringar när vi skall köpa kaffe i en automat som kräver sådana. Det ska det bli slut på nu”.

I Berglunds uppfinning kunde man lägga i en krona och få tillbaka växel i form av 25-öringar. Det ni, barn som inte vet vad en 25-öring är. På min tid kunde man köpa fem stycken hallonkolor för 25 öre, om man nu inte var så snäll att man lade den i Söndagsskolans insamlingsbössa till de svältande barnen i Biafra.

Grötafton i Granåbergskojan kanske inte hörde till de riktiga ”kioskvältarna”, men på en lokalredaktion är det lika viktigt att åka ut och visa sig i en koja i skogen som i Kommunhuset.

Att hålla sig väl med ordningsmakten är också viktigt om man ska få veta något extra när man dagligen ringer polisen och undrar om det ”hänt nåt”.

En av dessa poliser var Sixten Persson. Med honom och skogvaktare Olle Willemark från Evertsberg fick jag åka polisbil några mil in i skogen till Älvdalens Besparingsskogs baracker som blivit vandaliserade helgen innan. Idag kan jag ibland heja på Sixten Persson på gågatan i Mora, pensionär precis som jag själv, och vi kan byta några ord om hur det var i Älvdalen på 1970-talet.

Jag skulle kunna räkna upp hundratals namn på personer jag minns med särskild värme, men i bläddrandet ler jag lite extra åt minnet av en man som inte kom från Älvdalen från början, utan från Fagersta, men som blev den som marknadsförde Älvdalen utåt allra mest, dåvarande turistchefen Ove Zacheuson, Ove syntes lång väg där han alltid, oavsett väder, slog upp sitt stora färgglada ”gränslösa” paraply för att lotsa turisterna, ofta tyskar. De utländska turisterna tyckte det var särskilt exotiskt att få åka till Navardalen och serveras björnstarkt kaffe, ett måste när Zacheuson var turistchef.

Något björnstarkt kaffe kanske det inte serverades under Blybergs Fritidsförenings många tipspromenader, men makarna Vivi-Ann och Rolf Andersson såg till att alla trivdes och kom i långa karavaner till den vackra byn.

Skjutfältet vid Artilleriskjutskolan i Trängslet var en spännande plats att åka på reportage till, särskilt när jag fick följa med övningsledningen in på skjutfältet. Vid ett tillfälle skrev jag om övningen ArtÖ 75 med 4 000 man och 750 fordon på plats.

Vid Soldathemmet i Åsen var det ständig rusch, både av allmänhet, på dagar med tipspromenader, och av soldater som togs väl om hand av soldathemsföreståndare Britten Svensson och pastor Jan Åberg, som agerade fritidsledare och sysselsatte lediga soldater.

Älvdalingarna var dåtidens mest kända musikgrupp under ledning av Ragnar Forslund som dessutom hann med ett yrkesliv som plåtslagare och begravningsentreprenör tillsammans med hustrun Karin. I Älvdalingarna medverkade, förutom Ragnar, dottern Kerstin Forslund, Lena Werf och Lena Willemark, kända namn än idag.

Under midsommarfirandet i Evertsberg brukade unga par agera brudpar på låtsas och låta sig fotograferas utanför kapellet. Just 1975 agerade Älvdalens nuvarande kommunalråd, Kjell Tenn brudgum och Hillevi Ädling brud med brudkronan, köpt av Tommos Anders Persson i Norge cirka 1820-1830. Prästen var däremot den ”riktiga” prästen, kyrkoherde Igor Terent.

Vissa nyheter upprepas, vilket jag påminns om när jag läser notisen jag skrev om buskörningen i centrala Älvdalen och polisen som tänkte sätta P för det genom att stödja sig på en skärpning i lagtexten om okynneskörning.

I tidningen den 7 maj 1975 berättade jag att polisen rapporterat två bilförare som fått böta 150 kronor vardera. I texten påpekade jag också att den störande trafiken kan få konsekvenser ”för dessa personers körkort”.

BERIT OLARS