Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Begravningen dröjde i mer än 2,5 månader

Är det rätt att vänta i över 2,5 månader med en begravning, även om den avlidne saknade anhöriga i Sverige?
Nej, tycker en kvinna i Falun som är kritisk till att Borlänge kommun inte har agerat snabbare och mer kraftfullt så att en vän till henne hade kunnat begravas tidigare.
– Det är mycket ovanligt att det tar så lång tid att hitta en anhörig, men i det här fallet gjorde det tyvärr det, säger Inger Gunnarsson, 1:e socialsekreterare, Borlänge kommun

Annons

Falukvinnan hade känt den avlidne mannen i ett 10-tal år och de var goda vänner. När han avled var det självklart för henne att gå på begravningen.

Mannen, som var från Slovenien och hade bott i Sverige i cirka 50 år, var sjuklig de sista åren och fick då hjälp av en god man med att betala räkningar och en del andra praktiska uppgifter.

Den var den gode mannen som tog kontakt med Borlänge kommun och berättade att det fanns en kvinna i Falun som ville veta när begravningen skulle ske.

– De frågade den gode mannen om jag var anhörig och när han svarade nej brydde de sig inte ens om att ta mitt telefonnummer, säger Falukvinnan.

Hon ringde sedan själv vid olika tillfällen till kommunen för att få besked om när begravningen skulle äga rum och varje gång var svaret att man fortfarande sökte efter anhöriga.

Inger Gunnarsson säger att sökandet efter anhöriga tog tid bland annat på grund av att man väntade svar från Sloveniens ambassad i Stockholm.

– Först sökte vi på olika släktarkiv i Sverige och det var så vi fick veta att det fanns en son i Slovenien. Därefter tog vi kontakt med ambassaden som i sin tur behövde tid att leta. När vi sedan fick veta namnet på sonen så skrev vi till honom och då gick det ytterligare en tid innan vi fick svar från honom, säger hon och fortsätter:

– Vi måste för det första alltid göra vårt yttersta för att hitta anhöriga och sedan om vi hittar dem invänta svar om de vill vara med på begravningen, det kan man inte gå förbi.

Inger Gunnarsson säger vidare att hon förstår att Falukvinnan tycker att förfarandet drog ut på tiden.

– Ja, jag förstår att hon var frustrerad. Även vi tyckte att det tog väldigt lång tid, men desto lyckligare var vi när vi fann sonen.

Hon säger att kommunen tog kontakt med en jurist då sökandet efter anhöriga tog så lång tid. Beskedet man fick var att det alltid finns undantag, skäl att vänta, om det finns omständigheter som motiverar det.

Men Falukvinnan tycker inte att det är godtagbara argument.

– Anledningen till att jag har engagerat mig så mycket i det här fallet är dels att jag tycker att det är ovärdigt att låta en människa ligga död så länge utan att tas om hand, dels att jag tänker på att det finns andra ensamma, som när de går bort kanske saknar anhöriga, men har vänner som vill gå på begravningen, säger kvinnan och fortsätter:

– Då måste det finnas en förståelse hos dem som fått ansvaret, att det kan finnas människor som vill veta vad som händer.

Falukvinnan inser att det kan och måste få ta tid att finna anhöriga.

– Men inte hur lång tid som helst. Jag tycker att en kremering borde ha skett när de inte fann någon anhörig i den första fasen. Då hade de kunnat spara stoftet och sedan sökt vidare. I Ingen ska behöva ligga över två och halv månad på ett bårhus, säger hon och hänvisar till begravningslagen:

– Där står det att man ska visa respekt för den avlidne och att grundregeln är att personen ska behandlas som om han eller hon fortfarande vore levande. Det tycker jag inte att man kan säga att man har gjort i det här fallet.

Annons