Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara vanligt vatten

Eva Marie Disby hade en dröm när hon var liten. Hon ville bli barnmorska i Afrika.
– Jag tror att det började när jag tittade på ett tv-program om Afrikas folk och såg hur långt de var tvungna att gå för att hämta vatten. Jag var sju år då och jag har ett fotografi från den tiden där jag har en filt om magen och en dunk på huvudet.
Eva Marie blev aldrig barnmorska. Men nu, nästan 40 år senare, håller hon ändå på att förverkliga sin dröm.

Annons

– Ja, det är ganska fantastiskt. Jag trodde att jag hade förlorat min dröm, säger hon.

För egentligen var det en önskan om att få hjälpa Afrika som var viktigast.

– Ja, det var det jag drömde om, och jag trodde att enda sättet som jag kunde göra det på var att arbeta som barnmorska.

Eva Marie började också utbilda sig till barnmorska, med sikte på att åka till Afrika. Hon var också på god väg i sin utbildning då livet tog en annan vändning. Hon fick möjlighet att arbeta i en missionsorganisation som då verkade i Indien och Turkiet och hon tog chansen. Hon hoppade av sjuksköterskeskolan och arbetade i ett år i ett team som reste runt i de två länderna.

– Under det året såg jag att mission kan vara så mycket mer än bara sjukvård, säger hon.

När Eva Marie kom tillbaka fortsatte hon ändå studierna på sjuksköterskeskolan och tog sedan examen som undersköterska. I dag arbetar hon på kirurgkliniken på Falu lasarett och säger att hon trivs jättebra.

Men drömmen om Afrika har funnits där hela tiden, om än slumrande. Mötet med en man från Kenya, en massaj, och en kollegas uppmuntran väckte den till liv igen.

Massajen berättade när han besökte Falun om torkan där han bor på stäppen vid foten av Kilimanjaro. Förutom massajer bor där också flera andra stammar och alla drabbas lika hårt när regnet uteblir.

Här måste kvinnorna gå sex timmar för att hämta vatten och sedan sex timmar tillbaka igen. Vattnet bär de i dunkar på ryggen med hjälp av rep.

När regnperioden kommer är marken så uttorkad att vattnet genast sugs. Räddningen skulle vara att antingen borra efter vatten, det dyraste alternativet, eller bygga dammar som kan fungera som stora behållare där vattnet samlas in under regnperioderna och sedan bevaras i upp till sex månader.

Eva Marie Disby fick senare veta att det kostar omkring 50 000 kronor att bygga en damm.

Massajens berättelse gjorde starkt intryck på Eva Marie och tankarna började snurra. Vad kunde hon göra för att hjälpa?

Det var starten på "Bara vanligt vatten", en idé som fått sin konkreta struktur i form av en liten väska och som i dag är en viktig del i ett självhjälpsprojekt i södra Kenya.

– Jag fick idén när jag var på väg till jobbet på Falu lasarett, som vanligt med min matlåda i en genomskinlig plastpåse, en sådan där påse som finns bredvid frukten i affärerna. Borde man inte kunna ha något bättre att bära sin matlåda i, varför inte en liten väska? tänkte jag, säger Eva Marie.

Hon berättade om sin idé för en kamrat på arbetsplatsen som kände till hennes dröm om Afrika. Idén var att tillverka små väskor, lagom stora för matlådor, men också naturligtvis användbara till mycket annat, sälja dem och låta behållningen gå till dammbyggen i Kenya.

– Hon trodde på idén från första början och har pushat mig hela tiden. Jag minns också att hon sa: "Ser du inte vad du får göra? Nu får du ju göra din dröm". Och då insåg också jag det, det är ju precis det jag får göra, säger Eva Marie.

En tid senare kontaktade hon ett företag för företagsprofilering och förklarade sin idé.

– Den firman blev min första sponsor. Sedan har jag lyckats få 17 till och när några privatpersoner också ville vara med och skänka pengar så fick jag ihop de 50 000 kronorna som behövdes för att kunna skicka iväg en beställning på 3 000 väskor, säger hon.

I augusti landade sändningen hemma hos Disbys i Slätta.

– Första gången jag höll väskan i min hand upplevde jag en sådan glädje och stolthet. Man kan nästa likna det vid en graviditet. Väntan var lång, men till slut kom den och precis som med ett nytt liv är det bara tillväxt som gäller nu, säger Eva Marie Disby.

Och inser att hon är en sorts barnmorska trots allt.

– Ja, på sätt och vis är jag väl det, och alla andra som är med och hjälper till att få fram vatten. Tillsammans hjälper vi människor att födas, säger hon och nästan viskar, som att hon inte riktigt vågar säga det högt, att hon har en ny dröm.

– Ja, jag drömmer om en större väska och vad det skulle kunna göra för Afrikas folk. Men det är bara en dröm än så länge. Nu gäller det att först få det här projektet i hamn, säger hon.