Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att vara en gerillarörelse mot all kulturell snobbism

DT publicerar här hela Marcus Birros tal från Dan Anderssonveckans invigning på Ludvika Gammelgård på lördagen.

"Jag vill börja med att tacka för det fina förtroendet jag fått att få tala här och nu i år igen. Det är ett uppdrag och en ära jag är mycket tacksam för. 

Jag vill också ta chansen att verkligen gratulera och hylla Dan Andersson-sällskapet som fyller 50 år i år. Jag fick själv ta emot Dan Anderssonpriset 2007 och det är en av de bästa dagarna i mitt liv.

De här invigningarna har blivit mitt nya nyår. Låt oss alltså se vad som hänt sedan förra året vi sågs. Jag har fyllt 40. Vilket känns helt sjukt och fruktansvärt märkligt.

Jag har gift mig, flyttat till Stockholm, misslyckats med att bli partiledare, fått sparken från ett debattprogram på TV4, spelat in en skiva med Wayne Hussey, en av mina hjältar från The Sisters of mercy och The Mission och så har jag på tre månader skrivit en tjock bok om mitt eget liv mellan 1992-2012. Plus en hel massa krönikor, dikter och annat. Jag har jobbat extremt mycket helt enkelt.

I min nya bok har dagen uppe vid Luossa-stugan när jag fick priset 2007 en stor och central plats. 

Jag har också, med stor sannolikhet på grund av anledningar jag just berättat, varit sjukskriven för utmattning. 

Under det här året har jag sannerligen behövt min Dan Andersson, både historierna om hans liv och hans egna dikter. Jag har varit utsatt för ett rätt hårt tryck och inte alltid varit kapabel att på bästa sätt parera huggen. Jag ska också vara ärlig och säga att en del av de skal jag slutit runt mitt liv varit fördärvliga skal. Det har handlat om ytlighet, om kändisskap, om att arbeta sig lite väl långt ifrån det som är det trampade jordgolvet i mitt liv, nämligen skapandet, skrivandet, dikterna. För hur många svindyra kostymer sponsorerna skräddarsyn åt mig förblir jag en trasig jävel med fattig synd, en poetdräng med en pinsam iver att bli älskad. Jag är poet i grunden. Det är från den stenen jag står och kikar ut på världen. Det här året har jag väldigt ofta tröttnat på stenen och hoppat ut och ner i den där världen. Det är mänskligt och trivsamt. Men jag känner likafullt att det börjar bli dags att stänga fönstret mot den världen och allt mer återgå till det som är grunden i mig, det som är nerlagt i mig, det som är själva kärnan i kallet.

Jag tror ju på Gud och det gör man inte ostraffat i det här landet. Jag jagas ner för den fasansfulla bygatan som bara Guds-hatande vänsterfolk, i sin perverterade och inbillade medmänsklighet och tolerans, kan jaga en oliktänkande. Om ni visste från vilket håll jag får höra att jag ska dö, att mina barn ska dö, att min familj ska utplånas, hade ni blivit förskräckta.

De som talar om alla människors lika rätt att leva, att höras, att få synas, skriver långa, hatiska brev till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen där de KRÄVER att jag ska få sparken för att jag skriver om tro, om Gud och en gång nämner Livets Ord i en text. 

Lita aldrig på de självutnämnda humanisterna och deras lakejer, som sorterar sina potatisskal och röstar på Miljöparitet och själva utger sig för att vara den allra bästa sortens fritänkare. Det är de som snabbast vill tysta alla som inte tycker som dem.

I ett land där borgerliga tankesmedjor, av militanta feminister, likställs med massmördaren i Norge återstår endast en enda gerillaräd. Nämligen den ensamma diktaren, poeten som sätter sitt anseende och sin ära på spel varje gång, varje gång han skriver, och varje gång han låter sig publiceras.

Alla författare i det här landet hukar av feghet. Ingen vill riskera sina förbannade positioner.  Ingen vågar någonting. Allting handlar om att anpassa sig. Man kritar in sig ett hörn och sedan står man där fjättrad av sitt politiskt korrekta koppel och skäller tyst.

De enda gångerna jag är nöjd med en text jag skrivit är när jag ångrar att jag skrev den. Att skriva, och att vara en del av en rätt smutsig offentlighet, handlar om att riskera sitt anseende, sin ställning, sitt rykte. Att skriva handlar om att våga. Men ingen författare vågar något i det här landet längre, ingen vill stöta sig med någon. 

Jag tror på skrivandet som ett kall från Gud. Det låter som en riddarsaga, eller hur? Och Sverige är delvis ett land som älskar att lägga livet i en matematisk stol och räkna ut en summa. Allt som inte går att mäta eller räkna ut skrämmer oss och eftersom det skrämmer oss så förskjuter vi det, hånar det, trakasserar och förföljer det.

Skrivandet har alltid varit en nyckel till världen. Utan skrivandet finns ingen värld för sådana som oss. Då förblir världen tyst, släckt och stängd. Då styrs världen av cyniska troll med hat som enda kraft och verktyg. Då stängs fönstren av sig själva. Utan skrivandet dör vi. Utan skrivandet, utan dikterna, utan diktarna förtvinar Sverige i en lerig pöl av illa skrivna deckare, av yta och förgänglighet. 

Jag drömde om slokhatt och solglasögon i ösregn. Jag drömde om svårmod och stängda dörrar till elfenbenstornet.

Jag blev aldrig Joakim Thåström. Jag blev aldrig Bruno K Öijer.

 Men jag blev något annat, något eget, något värdefullt, en fullständigt genomskinlig och värdefull medborgare som skriver böcker ibland.

Jag drömde att något skulle fylla det här mörkret, att någon skulle strö smulor bakåt i den här virvlande, stormfällda skogen där man snubblar hela tiden. Men det finns eldar i den här skogen. Det finns människor som tvinnar mina ord mellan sina fingrar och sitt liv och i det mötet är jag viktig för en liten stund.

Jag drömde om att göra skillnad och medan jag slåss med mina känslor av total svaghet, när jag känner mig värdelös, är jag det, är jag betydelsefull hela tiden, fast i hemlighet.

Som små hemliga agenter springer mina ord runt i världen, lämnar paket i ihåliga träd, till främlingar på bänkar. Lämnar efter sig en svag doft av människa, av varm, sensuell hud.

Jag är ett verktyg. I mina bästa stunder.

En författare som inte riskerar något med sitt skrivande begår brott på sig själv. Det är så jag ser på saken. Kanske är det därför jag inte har någon vän i den litterära världen. Feghet smittar. Feghet är som socker. Ständigt denna likstelhet, som om litteraturen i Sverige legat död i en skrubb i fyrtio år, det stinker inte ens, flugorna bryr sig inte, ingen anhörig ringer, inte ens reklambladen på hallmattan bryr sig, polisen vet inte vem som bor där och varför. Sådan är svensk offentlighet och sådan är svensk litteratur.

För att kunna andas får man som vanligt söka sig bakåt, till de gamla klassikerna, Ekelöf, Boye, Södergran och Dan Andersson. 

Här får man äntligen rätt klang, man känner hur stämjärnet och hjärtat slår i samma takt. Man känner hur den förlorade världen som Andersson beskriver i sina dikter egentligen inte alls är förlorad utan att den finns här inne, eller om det är vi som glömde våra hjärtan i Atlantis, när det sjönk, och att vi egentligen är döda vi också. För i de där dikterna, i Anderssons poesi, finns all den tröst en modern nutidsmänniska kan behöva. I de där dikterna ryms vår tid. 

Sverige är bara till ytan ett nytt, spännande land i framkant. Det räcker med att rulla några mil utanför tullarna för att upptäcka detta Sverige, det land där ni satt ner er solstol i, detta land, Ludvika, Dalarna med omnejd, skogarna, sjöarna, det gröna havet. Detta är Sverige. Detta är det land jag förälskat mig i och detta är det land jag tänker på när jag hör vår nationalsång.

Att fylla fyrtio känns lite overkligt. Särskilt som jag var packad mellan 1990 och 2005. Men missbruket har lärt mig mycket mer än det stal ifrån mig. Jag är tacksam för missbruket för vad det lärt mig om mina medmänniskor och om den här världen. Dan Andersson är en så levande poet! Hur många kan rabbla namnen på de senaste tjugo årens viktigaste poeter? Tranströmer? Ja. Öijer? Absolut? Hur många fler kan ni? Det är ändå tjugo års utgivning av modern lyrik? Hur många kan sedan en enda dikt av dessa poeter utantill? Ingen? Nej, just det. Är det för att den moderna poesin inte ges tillräckligt utrymme? Är det för att läsarna är lobotomerade av underhållningsindustrin? Nej, svaret är mycket enklare än så. Det beror helt enkelt på att modern poesi är onanistiskt skitdålig. Det beror på att poeterna avlägsnat sig från folket, som politiker har de blivit, kulturella broilers uppfödda på DN:s kulturbilaga och språkliga experiment. Jag skriver diktsamlingar som trycks i fem upplagor så visst går det att skriva säljande poesi. 

Den viktigaste anledningen till att jag själv började skriva var just detta. Att vara en gerillarörelse mot all förbannad kulturell snobbism, all värdelös poesi. Jag ville visa att poesi är för viktigt för att överlämnas åt tråkmånsarna. Poesi handlar om liv, kärlek och tröst. Poesi är viktigt. Men då måste du skriva poesi som folk förstår, annars är du inte en poet.

Svårare än så är det inte.

Hur många här har läst dödsannonser med språkliga experiment till dikter? Katarina Frostensson eller Malte Persson? Hur mycket av deras rappakalja till poesi får äran att leva vidare, får äran att smita ut ur fönstren och till folket? Det är rappakalja för en liten elit, för människor som anser att de är bättre än alla andra, som ljuger att de förstår det ingen kan förstå. Det är ingen slump att det är Dan Andersson, Tranströmer, Boye och Setterlind som får den stora äran att pryda dödsannonser. De var angelägna för folk och det är detta som är det viktigaste med poesi, att vara tillgänglig.

Den moderna lyriken är kriminellt världsfrånvänd. En hyllad diktsamling, som ingen begriper, säljer i 30, 40 exemplar och det är naturligtvis ett bra tecken. 

Här äger Dan Andersson alltjämt, ja faktiskt mer än tidigare, sin relevans. Han ÄR den där gerillarörelsen helt på egen hand. Han skrev så att folk förstod, och utan att göra avkall på sin innerlighet eller sitt språk.

Som bäst är diktarna när vi mår som sämst. När vi är ensamma i världen efter att ha blivit svikna av allt och alla. När vi står förvirrade mitt i eller i början av livet och inte vet vart vi ska gå. Om vi förlorat oss i sprit, droger eller melankoli men inte hittar någon gemensam plattform för vår sorg, det är då vi behöver diktarna. Det är då vi behöver Dan Andersson. Vi andra blir ett år äldre för varje år. Men inte Dan. Han är tidlös, både gammal och helt ung. Han är en eldfluga mitt i natten när vi strosar hem efter en fest och stjärnorna gnistrar på himlen, då visar han oss att vi inte alls är ensamma, att vi har en hand att hålla i och att den handen finns där alltid, den är vår när vi behöver den. Jag känner en djup tacksamhet över att ha fått leva nära Dan Andersson under alla mina 40 år. På många sätt är han närmare mig än mina vänner, min familj. Han är inte död. Han har inte ens rest bort. Han bor här, jag ser honom tydligt. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och ni ska vara stolta som bor där han bodde, som ser vad han såg, och som kan vägarna han kunde.

Jag är glad och tacksam över att få inviga Dan Andersson-veckan 2012".

Marcus Birro,

poet. Stolt mottagare av Dan Andersson-priset 2007 och stolt invigningstalare för fjärde året i rad.