Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att skydda svagaär liberal politik

Annons

När den italienske politikern Giovanni Colasante under ett besök i Stockholm slog sin son på öppen gata sprang flera personer fram och försökte hindra Colasante från att fortsätta, ett exempel på är att barnuppfostran inte är föräldrars ensak i Sverige.

Kommunpolitikern från Canosa di Pugli i södra Italien kom i närkontakt med en värderingskonflikt som i dag delar världen. Men Sverige är inte längre så ensamt om sin speciella inställning till barnuppfostran. Allt fler länder inför lagar mot att aga barn, en lag som Sverige var först i världen med att införa.

1966 avskaffades rätten att aga sina barn i Sverige, 1979 infördes också ett totalförbud mot att göra det. Kort därefter spred justitiedepartementet en broschyr om hur man kan uppfostra sitt barn utan att slå det. Ett ganska tydligt bevis på när staten använder pekpinnar för att lägga människors liv tillrätta. Dessutom en pekpinne som visat sig fungera väldigt bra.

Det svenska förbudet från 1979 möttes av kompakt motstånd i början, mer än 70 procent av alla föräldrar motsatte sig förbudet. I dag är siffran nere på 10 procent. Förbudet mot barnmisshandel i Sverige började som lag och förbud men har i dag blivit en del av vår bild av gott föräldraskap.

Men trots att fler länder anammat ett totalförbud mot misshandel av barn är dessa ändå en minoritet, 29 av världens 194 länder. För det är vad barnaga är: misshandel av barn omskrivet med ett ord som för tankarna till barnuppfostran.

I Frankrike är det alltjämt en etablerad uppfattning att barnaga är ett naturligt, rentav sunt, inslag i barnuppfostran. De lagförslag som lagts har avvisats med stöd av en stor folkopinion.

Läser man också diskussioner på nätet där man diskuterat lagförslag mot barnaga i exempelvis Kalifornien och Massachusetts blir man lätt förvånad. De huvudsakliga argumenten är att det dels är nödvändigt att aga barn, som en central del av deras fostran, dels att staten inte ska lägga sig i barnuppfostran.

Från liberalt håll brukar man ofta säga att staten inte ska lägga sig i människors liv. Längst dras den här linjen när det kommer till familjelivet och det privata. Och vad är mer privat än att uppfostra sina barn?

Alla som har barn känner till den irritation som uppstår när någon försöker peta i hur man gör inom familjen. Med rätta invänder många att staten ska hålla sig utanför den privata sfären. Men man måste komma ihåg att statens inblandning i den privataste av sfärer, familjen, ibland handlar om att skydda en individ från en annan.