Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att kissa bakom Tara

Annons

En intimtvål och en erotisk kärleksroman. Och en Tara. Det fick jag i min goodiebag när jag sprang Tjejmilen.

Jag hade egentligen inte tänkt springa någon tjejmil. Jag tycker det är trist att skilja på män och kvinnor bara för att man ska ut och sporta. Men det föll sig så att datum, distans och plats passade bra med just det här loppet. Så vi gick ut på Gärdet tillsammans med 25000 andra tjejer i pastellfärgade sporttoppar och flätat hår, med våra intimtvålar i en liten påse. Vid starten stod Sara Dawn Finer och sjöng en darrande ballad. Någon skrek i en högtalare (jag tror det var Sarah) att vi var skitsnygga. "Kärlek till alla tjejer här i dag. Jag älskar er".

Inget fel med det.

Inget fel med intimtvål eller erotiska romaner eller Tara heller för den delen. Det blir bara lite lustigt när man stoppar de där grejerna i samma påse. Och delar ut dem på ett tjejlopp. Lite punschigt rent utav.

Det finns ju springtävlingar för killar också. I goodiebagsen kan man gissa att det ligger en liten tvål för rengöring av förhuden och en Slitz då. Eller?

Nja. De får sportgrejer. Eftersom det är ett sportevenemang. De får en Runners world och kanske en provbiljett till något gym. De får en liten energigel och en inbjudan till något annat springlopp. De lämnar sina kön hemma och ger sig ut för att springa rätt och slätt.

Det är skillnad på killar och tjejer. Killar håller på med sport. Tjejer tvättar sina kön. Och läser Tara. Tydligen.

Det roliga är att när jag sprang Stockholm marathon (obs könsblandat lopp!) i våras så registrerade jag att det faktiskt finns en skillnad mellan tjejer och killar. När det gäller kön och springning alltså. Man uppmanas att dricka väldigt mycket vatten innan man springer ett lopp, vilket gör att man lätt blir kissnödig.

Det där löser killarna fint med att bara hala ut och ställa sig mot en buske. Och som de halar. Från första kilometer ända in i målgång ringlar sig raden av urinerande män. För tjejerna är det lite krångligare. Faktum är att jag inte såg en enda löpare på huk med tajtsen vid anklarna. Snällt höll sig i stället tjejerna fram till de utplacerade bajamajorna. Men ibland blir man kissnödig redan i startfållan. Av nervositet. Och av allt det där vattnet man uppmanats hälla i sig. Det hade faktiskt Stockholm marathon tänkt på. Tjejmilen däremot, som ska vara ett sådant kvinnolopp, hade inte lyckats uppbringa en enda liten bajamaja i den publik- och löparfyllda starfållan. I stället fick vi sitta där med tajtsen vid fotknölarna och försöka hitta något att skyla det mest privata med. Intimtvålar, erotiska kärleksromaner och livsstilsmagasin låg nära till hands kan jag avslöja.