Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Återvinn kärleken till gemensamma gudstjänsten"

Det är svårt att locka besökare till kyrkan när inte ens de på kyrkans egen avlöningslista tar sig till gudstjänsten. Det skriver Lennart Sacrédeus (KD) i en kommentar till Ulla Karlssons bok Människa, du är någon!

Annons

I sin recension i DT den 9 oktober av förra prästen Ulla Karlssons bok Människa, du är någon! pekar Elisabeth Arborelius, präst och teologie doktor från Stockholm, på ett omisskännligt faktum i Svenska kyrkan: Trenden sedan många år tillbaka är att antalet gudstjänstbesökare minskar, likaså en alltmer minskad efterfrågad på förrättningar.

Vidare lyfter såväl hon som Ulla Karlsson förtjänstfullt fram en annan svenskkyrklig problematik genom att inse att här finns också bristen på andlighet och en ovilja att våga ta tag i det faktum att allt färre människor söker sig till kyrkan.

Arborelius rekommendation är att diskutera Karlssons bok i alla församlingar. I det samtalet och den självrannsakan, för detta behövs, bör också vägas in en annan grundläggande aspekt på hur det kyrkliga landskapet av idag kan se ut runtom i vårt land.

Flera kan nämligen vittna om att man på en del håll alltför sällan möter kyrkligt anställda – präster, diakoner, kantorer, församlingsassistenter, kanslister, kyrkogårdsarbetare med flera – i den egna församlingens söndagsgudstjänst, med mindre än att de är i tjänst och alltså i praktiken erhåller betalning för att deltaga.

Samma sak kan även gälla de kyrkligt förtroendevalda, de som går till val på att stärka kyrkans andliga liv och närvaro, dock självklart inte arvoderade för att gå i kyrkan (även om enstaka kyrkvärdar faktiskt kan vara det).

Söndagens gudstjänst, det som ska vara församlingens stora fest och möte med Gud och varandra, verkar kvitta för en inte försumbar grupp anställda och förtroendevalda.

Inte ens lojaliteten och troheten till kyrkan verkar räcka till för att göra det angeläget för dessa på kyrkans egen avlöningslista och bland de demokratiskt valda att möta sin församling i gudstjänst med gemensam bön, lovsång och nattvardsfirande inför Herren.

Så bygger man knappast en församling och en gemenskap kring Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Det församlingsborna ser är att här har vi präster och diakoner, de som står givit löften för livet till kyrkan i sin vigning, tillsammans med valda i beslutande organen, som signalerar att detta med att fira gudstjänst gemensamt med oss är inte något angeläget eller behövs för ande, kropp och själ.

De församlingarna och prästerna finns också i Dalarna, på mycket nära håll, tyvärr.

Svenska kyrkans ledningar i församlingar, stift och på nationell nivå måste tillstå att så kan det också se ut, tyvärr alltför ofta. Om detta måste Svenska kyrkans biskopar, stifts- och församlingsledningar samtala och be för.

Det går nämligen att återupptäcka kärleken till gudstjänsten - glädjen och förmånen i att religionsfrihetens Sverige få fira den gemensamma söndagliga festen, tillsammans, i sockenkyrkan.

Lennart Sacrédeus, Mora, gymnasielärare i religionskunskap, lekman och ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan för Kristdemokrater för en levande församling (KR).