Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Annan sida av Hemmingsson

Det drastiska bildspråket och ordvändningarna känns igen men allvaret är större.
Anne Brügge har läst serietecknaren Nina Hemmingssons debut som poet.

Annons

En rundlagd tjej tecknad med uppspärrade ögon, ögonfransar som grova spikar och innanför bara vita fält utan pupiller, så ser Nina Hemmingssons naiva och gränslösa seriefigur och hjältinna ut. Hemmingsson rimmar på hämningslös, med inrim.

När hon nu debuterar som poet är det oemotståndligt att citera en av hennes drastiska rutor i Aftonbladet. En kontaktannons formuleras: "Mina intressen är att odla pelagoner! Och att runka! Och dig!" Sen följer i samma pratbubbla: "Men gud, det bara kom, helt spontant! Så jävla fint, nästan som en dikt!" En välkammad gosse svarar: "Ja, nästan".

Kanske väntade jag mig något bitskt kul á la Sonja Åkesson eller tecknaren Anna Bengtssons Du ska vara spännande och varm, men bara titeln är som Bengtssons: Det var jag som kom hem till dig. För övrigt mest djupaste allvar, minnen från barndomen blandas med iakttagelser av idag. Drastiskt förstås och med rikt bildspråk, men inte skämtsamt.

Perspektivet inbegriper ett avstånd, både till minnen och till nutida miljön: Systern som bor i norrförort i stället för söderut och frågar när bokens jag skall bli glad och hårlös. En barndomens grannfamilj som är en väl fungerande enhet, skottar snö och orienterar. Eller morbrors begravning då de som talat om hans värdelösa liv plötsligt vill att alla skall ljuga, "och säga att alla liv har sina lyckliga stunder / och fråga vilka vi är att döma / Det som är en satans mardröm för oss / kanske var en picknick för någon annan".

Vägen till kvinna i fyrtioårsåldern är ofrånkomligen en kroppens historia, fylld av doftminnen.

Det blir tal om kaffe med släkten, berså och flagga, men hon halar flaggan och eftersom den inte går att slita sönder med tänderna, fryser hon den mitt i en rörelse och slår sönder den "med en hammare / eller med mig själv / tills flaggan blir ett grönt moln av splitter / som sprids och andas in av alla damer".

Det är en feministisk demonstration. Blått och gult blir ju grönt när färgerna blandas, och det vore bra mycket bättre! Men fibrerna i flaggans tyg är starka, som hon uttrycker det.

Boken slutar med en bild, som säkert hämtats från Hemmingssons vardag som trebarnsmamma.

Den vuxnas hand i ett barns lilla handflata, "Ett stort snäckskal i ett litet". Det kolsvarta behöver sägas men när det är sagt finns faktiskt ljuspunkter.