Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas Nordström: Animerade mästerverk med unikt tilltal

Annons

Här hemma hos oss tittar vi ofta på Hayao Miyazakis filmer. Det låter förstås som en cineast-elitistisk klyscha av värsta sorten. Mallige kulturskribenten som tvingar familjen att sitta glo på en japansk kritikerfavorit, som han bara med nöd och näppe kan uttala namnet på. Men det är faktiskt alldeles sant. Okej, jag erkänner, jag tvekar fortfarande inför hur man uttalar hans namn. Jag brukar parera genom att låtsas harkla mig när jag kommit halvvägs in i efternamnet. Men jo, vi tittar verkligen på Miyazakis animerade mästerverk. Och vi tittar tillsammans. Hela familjen. Just tillsammans är det gyllene nyckelordet här.

Journalisten Kjell Häglund har skrivit en väldigt fin hyllning till Miyazaki där han framhåller just detta som en av den 71-årige nestorns främsta tillgångar - att han gör filmer som barn och vuxna kan uppleva gemensamt. Just så är det hos oss där vi sitter tätt intill varandra i soffan. Vi häpnar storögt över samma scener, som när det visar sig att slottet i Det levande slottet faktiskt gör just det - lever. Och vi kryper instinktivt ännu närmare varandra när det blir lite kusligt, som när den tioåriga flickan Chihiro på darrande ben för första gången utforskar andarnas eget badhus i Spirited away. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att vår gemensamma favorit är Min granne Totoro. Ett ofattbart vackert äventyr om den djupa vänskapen mellan en liten flicka och en gigantisk bulldegsliknande katt.

Det slår mig hur unik den enande funktionen i Miyazakis filmer är när jag hamnar på en visning av den bioaktuella Hotell Transylvanien. Jag har höga förväntningar eftersom jag verkligen gillar regissören Genndy Tartakovskys roliga tv-serie Dexters laboratorium. Men det dröjer bara något ögonblick innan det står klart att det här animerad film av högst traditionell modell. Här är tittarupplevelsen omsorgsfullt separerad. En oändlig buffé av snitsiga referensskämt åt de vuxna och så en handfull halvhjärtade pruttskämt åt ungarna. Vilket innebär att de få i publiken som skrattar gör det i otakt.

Gång på gång tvingas jag med väsande viskningar förklara varför pappan på raden framför sitter och skrockar. Klart femåringen intill mig vill veta. Han känner sig utesluten. Det finns få grejer som irriterar barn mer än när de inte begriper varför vuxna skrattar. Och det ska jag säga, det är inte alldeles lätt att förklara innebörden av "do not disturb"-skyltarna som finns på hotell. Viskande, dessutom. Ett av filmens mest krångliga skämt handlar om just sådana skyltar.

När vi kommer hem från bion tittar vi på varandra, jag och femåringen. Vi nickar. Sedan sätter vi på Min granne Totoro och kryper upp i soffan under en filt. Ingen av oss säger ett ord. Samhörighetens magi vibrerar i luften.

Annons