Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anders K Gustafsson: Här är de bästa skivorna just nu

Den senaste tiden har det kommit en hel massa bra skivor. Nio finfina tips – med Spotifylänkar – kommer här!

Annons

Mattias Alkberg: Personer

"Så har du aldrig hört Mattias Alkberg förr – du kan inte ana vad som hände sedan!" Så skulle rubriken till Personer se ut om jag var en klicksajt. För Alkberg testar nya vägar på det här albumet och vad som hände sedan var att jag föll pladask, efter ett inledande motstånd. Det nämligen tog en stund att ta till sig detta verk av autotunad sång och minimalistisk elektronik, men oj vad albumet har växt! Och att han sjunger om en särskrivande tjomme som diggar "Sabbaton" i låten G´natt är ju lite kul, inte minst ur faluperspektiv.

Björn Olsson och Christina Hellström: En liten bit till

När jag intervjuade Björn Olsson om Mando Diao för något år sedan höll han precis på att spela in en skiva med Håkan Hellströms mamma. Nu finns resultatet ute och det är en fin skiva. Christina Hellström låter även hon typiskt Hellströmsk på något sätt. Hon sjunger om jazztobak, Che Guevara och Gagarin i den sällsamma minnesexposén Jag dansade en sommar och detta känns i sin anspråkslöshet mer radikalt än den mesta musik som försöker vara "on the edge".

Me the Tiger: Vitriolic

En annan skiva med några veckor på nacken är falubandet Me the Tigers Vitriolic. De råkar ju visserligen vara kompisar till mig, så ta med det i bedömningen av mina ord, men jag vill ändå påstå att de fått till en riktigt bra samling låtar. Kvalitetshöjningen är stor från debuten. Lyssna särskilt på lugna Headlines, albumets bästa spår.

Sky High: Stone & Gravel

Clas Yngström tyckte själv att Sky High hade fått en nytändning i och med nya skivan och jag kan bara hålla med. Stone & Gravel är ett strålande exempel på att man kan hålla sig till ett beprövat koncept (i fallet Sky High en emulsion av Hendrix, ZZ Top, blues och rökig jazz) utan att stelna. Denna treenighet får det att svänga grymt.

Könsförrädare: End of history

Det är mer av postpunk och mindre av Sonic Youth-vibbar på Könsförrädares andra album. Jag tycker nog att debuten är vassare, men End of history är ändå ett av årets hittills bästa album. Och det är ju inte fy skam.

Casablanca: Miskatonic Graffiti

Borlängesonen Anders Ljung fortsätter att måla med breda penseldrag. Miskatonic Graffitti är ett konceptalbum som hämtar sin ikonografi från HP Lovecrafts värld och är Casablancas hittills bästa stund. Melodiös och storslagen rock från hjärtat, med rötterna i David Bowie, Roxy Music och sjuttiotalets hårdrock.

Knivderby: Helvetesön

Knivderbys åttonde skiva på lika många år är också deras bästa. Här finslipar de sin desperata punkrock till sylvass skärpa och det går helt enkelt inte att stå emot. Bästa låt: Fortsätt göra fel tills det blir rätt.

Tsjuder: Antiliv

Norska black metal-veteranerna Tsjuder har två starka album med genretypisk ondska i ryggen. Antiliv är aningen thrashigare, men inte sämre för det – de lyckas både förnya och variera sig och låtmaterialet är helt superbt. De har fått skäll för det sopiga trumljudet på skivan och jag måste säga att det finns fog för den invändningen. Det är torrt, syntetiskt och platt. Fördelarna överväger dock.

Graveyard: Innocence & decadence

Ja, Graveyard gör det igen.