Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amelia Andersdotter: I det tysta förskjuts makten till domstolarna

Artikel 3 av 9
Demokrati under press
Visa alla artiklar

Annons

På tidningens kultursidor rullar just nu en serie om demokratins ställning i Sverige. Hur mår den? Och vad gör vi för att försvara den? Så lyder några av frågorna.

För att den politiska makten i ett land ska vara legitim, måste den vara begriplig och förutsägbar för medborgarna. Här står den svenska politiska makten inför en utmaning, eftersom vi genomgår ett skifte i själva grunden för vad som är beslutsfattande, det vill säga makten att bestämma vad som är rätt och fel.

Å ena sidan finns det socialdemokratiska erlanderska arvet kvar, där majoritetsstyret är centralt. Enligt den statliga värdegrunden som antogs 2013 är det riksdagen som är den yttersta uttolkaren av grundlagen, och som stiftar lagarna som gäller. Denna princip summeras i att all makt utgår ifrån folket.

Å andra sidan har domstolarna fått en mer uttalad roll i det svenska beslutsfattandet, genom EU-inträdet och grundlagsreformen som genomfördes 2011. När domstolarna får mer normerande makt, att de kan avgöra när något är rätt och när något är fel, kallas det maktdelning. Det är den ordningen som råder i Frankrike, Storbritannien och USA.Vem som har den yttersta makt att bestämma vad som är rätt i Sverige är alltså just nu något oklart. Grundlagen och värdegrunden säger en sak, men den praktiska verkligheten är en annan.

Riksdagen tycker till exempel att grundlagen förhindrar Sverige från att anta lagstiftning om hur saker ska blockeras på internet. Det tycker inte Patent- och marknadsdomstolen, som anser att vi redan har sådan lagstiftning.

Högsta domstolen har också börjat överpröva vanliga lagar i högre utsträckning. Som när den sa nej till fler livstidsstraff trots lagstiftarens ambition åt det motsatta, eller när den i strid mot lagen gjorde det lättare att kräva tillbaka skulder från ett konkursbo. Samma sak har gått att se när det gäller dragkampen mellan svensk polis och åklagare samt EU-domstolen när det gäller datalagring.

Kampen är symptomatisk för en konflikt där medborgarna ovetandes dras med i vad som allt mer är ett maktutövande utan tydlighet. Politiker har bidragit genom att inte göra det tydligt vem som har makt, och när, när det gäller de svenska rättsvårdande myndigheterna och de europeiska rättsbildande.

Att riksdagens roll, framför allt i och med EU-medlemskapet, har blivit svagare är inte okänt, men att riksdagen också undviker sitt maktutövande även när de har formell möjlighet att utöva makt är en ohörd diskussion. Det är dåligt, för om makthavare struntar i sin makt eller utövar den i smyg kan maktutövandet till sist uppfattas som icke-legitimt. Det ligger i hela rikets intresse att det inte blir så. Därför måste maktdelningen debatteras.

Annons