Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilorum i förändring

Annons

I dag är kyrkogården en rofylld plats där grönytorna blir allt fler och häckarna färre. Det ska vara lättskött och billigt, en spegling av tidens anda.

-Så har det varit genom historien. Det som varit aktuellt i samhället har även gällt för de döda, berättade tv-profilen och trädgårdsexperten Elisabeth Svalin Gunnarsson när hon i tisdags besökte Leksands konstmuseum.

-Det är mycket som påverkat våra kyrkogårdar genom tiderna. Såväl sundhetsaspekten och hygienmedvetandet som arkitektur, teologi, funktionalitet och lokala trender, fortsatte Svalin Gunnarsson.

Under två timmar tog hon med de 50-talet föredragsbesökarna på en historisk vandring där kyrkogårdar och dess växtlighet var temat.

-Medeltidens kyrkogård hade vi tyckt vara förfärlig! Inget pyssel eller grönt, men den var ändå en själens örtagård - grönt i tanken i alla fall.

-Den hade också en stor social funktion, precis som kyrkbacken haft här hos oss. Dans, fest och marknader var inget ovanligt.

När det gäller växtligheten så har kyrkogården gått från en plats där klockaren ända fram till år 1819 hade rätt att låta sina djur beta, via välansade buxbomhäckar, mönsterkrattat grus och avskilda gravplatser till dagens mer lättskötta gravplatser.

Bland växterna på kyrkogården har återkommande marktäckare som fetblad och taklök varit med "från början". På 1700-talet kom träden innanför murarna och på 1800-talet, när blomsterspråket var väldigt populärt i Sverige, var det extra noga med vad som planterades.

Kungsljus och fransk ringblomma var inte att tänka på; kungsljuset betydde att den döde var längst ner i helvetet och ringblomman var bara opassande. Däremot var det inga problem med stormhatt, snödroppe, liljekonvalj och andra blommor som luktade gott och inte stack ut.

I dag är isbegonia och silverek de flitigast förekommande växterna på landets kyrkogårdar.

ANNKI HÄLLBERG

Mer läsning

Annons