Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilme Eriksson lämnade brottarmattan för predikstolen

Annons

Vilme Eriksson bor i Falun med sin fru Birgit och han trivs som fisken i vattnet.

Efter att ha läst högt ur innehållsförteckningen talar han med pastorlik inlevelse om sin ungdomstid.

Vilme växte upp med fyra syskon som alla hade lika ovanliga namn som han.

- Det var min far som döpte oss. Han var skomakare och kanske hittade han mitt namn under en gammal skosula, skrattar Vilme.

Familjen var troende, men Vilmes intresse för kristendomen var svalt. Under uppväxten hade han inte en tanke på att arbeta inom kyrkan. Vilme jobbade som köpman i en affär och det var där brottarkarriären tog fart.

En dag kom en man in i affären och sade att han skulle dra igång en brottarklubb.

- I min hembygd var det fotboll och skidor som gällde, men jag tyckte att det där med brottning lät jättespännande.

Vilme tränade hårt och blev väldigt duktig. Ändå lämnade han brottarmattan när han var som mest framgångsrik.

Vägen mot pastorämbetet startade när Vilme fann frälsningen 1946.

- Min nyfikenhet förde mig till ett kristet tältmöte. Jag var klädd i brottarkläder och skulle bara titta lite. Men en man sade till mig att jag minsann borde lyssna på Gud. Åtminstone en dag. Jag kunde inte hitta några ursäkter för att låta bli.

Efter frälsningen följde kurser och arbete som evangelist. Och 1950 blev han antagen till missionsskolan där han utbildade sig till pastor.

- Men jag vill nå människor utanför kyrkan också, så jag har inte bara jobbat som pastor.

Vilme har bland annat arbetat som radioproducent i Ecuador och reseledare i Israel. Och sju år av sitt liv tillbringade han hos Räddningsmissionen i Askim utanför Göteborg där han hjälpte narkomaner.

- Jag såg många som dog, säger han och drar till med ett citat; "Narkotika är djävulens andedop".

- Jag ser en normlöshet som breder ut sig i samhället. Jag tycker att vi behöver få tillbaka lite etik och moral. Jag anser att enda lösningen på problemen är gudomlig väckelse, säger Vilme.

Att Vilme slutade med brottningen berodde på hans gudstro.

- Det var bibelorden "Lekamlig övning gagnar till litet men gudsfruktan gagnar till allt" som fick mig att sluta. Jag kritiserar därmed inte dem som idrottar. Jag gillar att titta på sport, men det är så mycket pengar i det, se bara på golf och tennis, säger han.

- Med de små sportklubbarna är det annorlunda. De fyller en stor funktion i samhället.

Vilme har mycket att berätta om sitt förflutna. Men han poängterar ändå att han lever i nuet.

- Mitt valspråk är; "bättre tio minuter för tidigt än tio sekunder för sent". Om jag kommer tio sekunder för sent till tåget så har det ju gått. Men kommer jag tio minuter för tidigt så hinner jag kanske träffa några trevliga medpassagerare.

KRISTIN LUNDSTRÖM

Mer läsning

Annons