Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikmanshyttans historia berättad

Annons

Det blev många burleska historier från förr när cirkeldeltagarna firade häftets färdigställande med ärtsoppa och punsch hemma hos Birgit Norström.

Som när Karl-Erik Bergman skulle göra blåbärsvin och av en slump uppfann ett biologiskt raketbränsle. Flaskan exploderade, gick rakt igenom två fönsterrutor, och landade ute på gården fyra meter från "avskjutningsrampen".

Eller den gången på dansbanan, när ett överförfriskat modelejon blev lurad att använda musikernas pisshink då han skulle vattenkamma vågorna i sin yviga man. Vikmanshyttans äldre garde har uppenbarligen stoff nog för fler häften.

Cirkeldeltagarnas skrift har titeln Liv och leverne på Vikmanshyttan ur ett bruksperspektiv. Här finns till exempel en riktigt skarpsinnig iakttagelse av Inga Lill Hernberg. Hon menar att avloppsnätet, vars syfte var att underlätta inte minst kvinnors liv, samtidigt gjort oss ensammare. När man drog in vatten till bostäderna och tvättmaskinen kom in i hemmen försvann brunnen och tvättstugan som en naturlig mötesplats.

Hemlighusen var inte särskilt hemliga förr. Inga Lill Hernberg berättar att de var byggda som en karusell med ostbitsbås - "ett för varje familj". Där kunde man få en trevlig pratstund med grannen. Sedan blev porslinstronen var mans egendom och karusellen revs.

Häftet målar upp en tydlig bild av bruksmiljöns knivskarpa klasskillnader. Till exempel hade arbetarna sina butiker på orten, medan ledningen och de högre tjänstemännen ordnade med mattransporter från Hedemora.

Karl-Erik Bergmans beskrivning av älgjakten liknar en vargflocks huggsexa kring ett kadaver där flockens ledare har förtur till de bästa bitarna. Själva jakten var disponentens och hans gästers priviliegium. Tjänstemännen fick sina köttbitar hemkörda medan arbetarkvinnorna fick köpa det som blev över.

Till och med på badplatsen fanns en strikt hierarkisk ordning. Herrarnas badkurer stod närmast stallet, sedan kom tjänstemännens och kamrerns. Längst bort stod kvinnornas kurer.

I brukssamhällets patriarkala struktur ingick även att patriarken, det vill säga bruksledningen, hade ansvar för arbetarnas välfärd. Bruket hade en egen sjuksyster, ordnade med bostad och skötte väghållningen. Arbetare som blev utslitna kunde få gå kvar och utföra enklare arbetsuppgifter. I magasinet kunde man köpa mjöl som betalades genom avdrag på lönen. Det var bruket som hyrde ut butikslokal till kooperationen och när föreningen kom på obestånd fanns ingen hjälp att få från Kooperativa förbundet, men däremot från disponent Tidholm.

Detta skapade förstås ett ojämlikt beroendeförhållande mellan arbetare och bruksledningen. Man frågar sig hur facket kunde acceptera detta, vilket Sven-Olov Bergman menar att de gjorde. Kan en del av svaret ligga i att Vikmanshyttan, som Eskil Elg påpekar, stod utanför Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF?

Vad hände förresten när bruksandans närmast feodala ideologi mötte socialdemokratins starka samhälle? Kan det rent av vara så att Arbetets söner byggde till en vänsterflygel och flyttade in i disponentvillan? Ett är i varje fall säkert. Disponenten var inte folkvald.

STAFFAN WESTERLUND

Mer läsning

Annons