Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi och dom - källa till givande gräl

Annons

(nära Rättvik)

Vi hade stämt träff med en leksing och en rättvikare. Men så enkelt är det ju inte.

Med utsocknes ögon sett är Kungs Levi Nilsson en av Leksands främsta spelmän, men han är från Siljansnäs och byn Tasbäck.

Och Jonas Holmén, spelman och framgångsrik fiolpedagog i Rättvik, är född i Furudal och har bott 15 år i Boda, för att först på senare år flytta till samhället.

- För mig innebär det ingen kluvenhet. Möjligen finns det någon annan som inte tycker att jag är riktig rättvikare, säger Jonas.

- Men det har ju ingen betydelse, även om en del älskar att dividera om sådant. Själv är jag inte så mycket för gärdsgårdar. Du ser ju vad det lett till i länderna på Balkan, säger Levi.

I spelmanskretsar hålls myterna och motsättningarna vid liv. "Vi och dom" är en ständig källa till givande gräl, men till 99 procent är det för skojs skull. Att Funk Olle kallades Punk Olle i tidningen gjorde inget, men att kalla honom leksing var ett förfärligt övertramp.

Jonas drar en av många historier om Levi, om när han for söderut med familjen. Levi stannade på Fornbybanken som går från Siljansnäs över till Leksand och sade: "Titta ordentligt nu barn, för det här är det finaste ni får se under hela semestern".

- Historien är sann, bekräftar Levi. Men andra har använt repliken före mig.

Bra knyckt, det enas vi om. Och visst är det väl så att de flesta folkslag tycker att det är vackrast hemmavid. Av någon anledning verkar det dock vara provocerande när dalkarlar och kullor sjunger hembygdens lov. Åtminstone för andra.

Vid Siljans södra strand har grannsocknarna Leksand och Rättvik kivats genom århundraden.

Jonas berättar om när han satt i Himlaspelets orkester och fick kicken 1974 eftersom Ture Gudmundsson tyckte att det behövdes fler leksingar i ensemblen.

- Inte blev jag ledsen för det, men jag påpekade att jag är jordägare i Leksand, säger Jonas.

Vi träffas i hans sommarstuga i Kullsbjörken. Alltså i Leksand. Morfar köpte marken och Jonas berättar om ett familjeprojekt. Varje år bökar de lite för att ändra Saluåns lopp. Den urgamla gränsen mellan socknarna ska med tiden ledas om bortåt Östanhol och ny mark annekteras av rättvikarna.

Det skrattar vi åt. Men mark är viktig.

- Äger du mark kan du vara med och bestämma, säger Levi som i 30 år suttit ordförande för Tasbäcks jordägande sockenmän. Han har ett sjå att förklara för nyinflyttade stockholmare att bara jordägare har rösträtt.

I samfälligheten kan de vara oense om det mesta, men alla sade nej till Sommarland, så nu häckar rara fåglar i viken, medan turisterna åker rutschbana vid Orsandbaden.

Det "genuina" har blivit en viktig del av marknadsföringen av Siljansområdet. Finns det en risk i det, att infödingarna klär upp sig och spelar för turisternas skull?

Nej, det tror inte Levi. Låtspelet är ju inget påhitt, utan på riktigt. Inte utanpåverk, utan äkta och levande.

- Jag spelar för pengar, men då ska det vara något bra... Jag har tackat nej till en tv-producent som ville att jag skulle sitta lättklädd på en stubbe och sjunga fräcka visor, säger Levi och förlorar sig i en fundering kring traditioner.

Vissa uppfattar det som tjatigt med samma sånger och melodier som upprepas vid högtider. Men det tycker inte Levi. Det är tryggt.

- När det gäller dräkterna varierar kjollängden. Och männen har börjat fuska och använda vanliga skjortor. Kanske borde de för enkelhetens skull börja använda falska kvalar, alltså broderade manschetter, som rättvikarna, säger Levi.

I Tällberg har de visst nya turistanpassade dräkter på hotellen, berättar Jonas.

Gränser sätter vi hela tiden, för land, landskap, socken, by... Det är viktigt att veta var man hör hemma.

- Ja, var man har sin rot. Det tar lång tid för mig att gå runt Tasbäck. Jag måste prata med alla jag möter, säger Levi.

- Alla värnar om sitt. Nu tycker de väl att vi är kaxiga när vi är tillbaka i elitserien, fast det är ju inga leksingar i laget.

Plötsligt är Levi leksing.

Det brukar sägas om byar, bland annat Leksand, att man måste bo i tre generationer för att bli "riktig".

Hur är det när elever kommer utifrån?

- Jag har inte märkt några problem. På Åkeröskolan har vi ju elever från både Asien och Sydamerika. De bidrar ju med mycket inblick och förståelse för andra kulturer, säger Levi.

Jonas berättar om sina estetelever som ibland känner sig ansatta på gymnasiet i Rättvik.

- Andra elever kan till exempel säga att de klär sig i mormors gamla gardiner. Men då brukar jag be dem tala om hur de "andra" är.

- De berättar om byggelever som har likadana kepsar med text på, hästtjejer som ser ut på ett vis, naturvetare som är pluggisar, samhällsvetare som är snobbar...okej, säger jag. Och ni då?

De båda spelmännen plockar fram sina fioler. Alla byar har sin skatt, men låtarna vet inga gränser. Ofta är det samma melodier spelade på olika vis.

Och till sist är det ju människan som räknas, inte grupptillhörigheten. Du spelar med folk du trivs med, över sockengränserna.

Sedan finns det alltid någon som säger "så där ska det inte låta", ofta tillhör den personen kategorin dansare.

Det struntar kloka spelmän i.

Läs fler artiklar om kulturkrockar
9 augusti 2005 Etnologen som vill lära seden dit han kommer
10 augusti 2005 Lika men ändå olika

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons