Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi får aldrig glömma förintelsen"

Annons

Under veckan var han i Ludvika för två föreläsningar i regi av Västerbergslagens humanistiska förening.

En av dessa hölls i Högbergsskolans aula på onsdagen inför ett 100-tal elever på kom-vux i samverkan med VBU (Västerbergslagens utbildningscentrum) och elevrådet.

Zablocki tillhör den krympande skaran av överlevande som fortfarande kan vittna om det helvete som under förra århundradet drabbade miljoner judar, handikappade, Jehovas vittnen och andra som det så kallade Europas herrefolk upplevde som ett hot.

- Jag är född i Lodz och var bara nio år när tyskarna invaderade Polen. Vi flydde mot Warszawa och vägarna var fyllda av människor som besköts av de tyska jaktplanen, berättar Zablocki.

Han var enda barnet och flydde tillsammans med mor och far. Mirakulöst nog överlevde hela familjen och kunde återförenas i Sverige efter krigsslutet. Men många släktingar led en kvalfull död i olika förintelseläger.

Föredraget blev långt och känsloladdat även om de värsta detaljerna utelämnades.

Zablocki fick uppleva det mesta av det värsta från att bli hånad av jämnåriga barn i Hitlerjugend till att bevittna hur massor av människor sköts i massgravar eller gasades ihjäl och brändes i lägrens krematorieugnar.

- Det var rena turen att jag överlevde. Efter nazisternas konferens i Vannsee stod det klart att alla judar skulle dödas. Då fanns över 11 miljoner judar i Europa. Sex miljoner varav 1,5 miljoner barn dödades fram till befrielsen, berättade Zablocki.

- Alla skulle dödas till sista individ. Man byggde upp en hel industri med tillhörande logistik. Detta hände i ett civiliserat land som Tyskland. Det kan hända över allt, fortsatte han och nämnde händelserna i före detta Jugoslavien som ett skrämmande exempel på senare tiders grymheter.

Familjen kom så småningom till Auswitz där barn, gamla och handikappade fick gå direkt till gaskamrarna. Endast de som förväntades kunna arbeta fick en frist.

- Vi var jätterädda för doktor Mengele som gjorde experiment på människor.

Zablocki och hans far levde för stunden och han glömmer aldrig den dag då amerikanerna, soldater från den 82:a luftburna divisionen, kom med befrielsen.

- En del av tuffingarna började gråta när de såg oss levande lik. Själva hade vi blivit avtrubbade.

Efter ett första omhändertagande av Röda korset kom han till ett svenskt uppsamlingsläger i Lybeck innan han den 26 juli 1945 steg i land i Malmö. Fadern kom efter och båda fick vård på allmänna sjukhuset. Där fick de senare veta att mamman hade anlänt till Sverige i en av de vita bussarna.

FREDDY NYLUND

Mer läsning

Annons