Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi är många som lider i det tysta

Annons

Jag är 39 år och lever med kroniska smärtor som gör att jag äter över 100 tabletter i veckan.

Jag är sjukskriven för ett litet medialt diskbråck med smärta i ischiasnerven i benet. Jag har också lite vänster scolios samt något som växer i kotkropp 2 som är ofarligt.

Problemet är att det tar sån kraft och ork för att kämpa sig till en operation, för jag har kommit till insikt att det är det enda som kan att hjälpa mig.

Jag får ingen operation men blev erbjuden narkotika sist. Är detta ett värdigt liv?

Jag frågar mig om det är rätt att skjuta på operationer på detta sätt, att bryta ner mig totalt med medicin så man blir snäll som en kissemiss och gör så att jag får såna där blockader som täpper till humöret och nervsystem så att livet känns lite lättare, okej för ett tag?

Jag vill kunna välja själv om jag vill leva så och det vill jag inte. Ingen läkare ska kunna tvinga mig till det levnadssättet, för det är inte värdigt att behandla människor så. Jag går en säker död till mötes på grund av alla biverkningar av medicinerna jag äter om jag skulle gå på deras linje.

Jag är så arg för jag ser att det inte finns någon bra rehabilitering för ryggskadade.

Jag har medicinerat i två år nu och vill ha hjälp, men jag upp-lever att sparkraven är värda mer än en människas liv.

Jag kunde inte ens förklara på en anställningsintervju varför jag inte mindes, vad jag skulle svara på grund av att jag tappar minnet ibland.

Det är pinsamt att inte kunna hitta orden, att sitta och vara drogad men inte våga tala om det, för då får man inte jobbet.

Jag skriver detta för att jag vill belysa problemet i mass-media. Jag har också skrivit till förtroendenämnden och pratat med en ortoped.

Jag frågade en sköterska hur hon såg på en människa som bryter ett ben i förhållande till någon med riktigt svår smärta i ryggen.

Svaret var förstås att den som bryter benet får hjälp, men situationen för den som har smärtor i många år betecknas inte lika akut.

Detta är inte sunt förnuft.

Publicitet och uppmärksamhet får man om man är politiker och får smärtor i höften.

Då uppmärksammas det på ett helt annat sätt.

Det är många med mig som lider i det tysta. Om oss skrivs det aldrig en rad.

Monika Wikman

Mer läsning

Annons