Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veterinären Torkel som blomsterbud

Annons

Fakta | Torkel Östman
Yrke: Veterinär.
Bor: I Säter.
Intressen: Arbetet.
Bästa sida: Blir sällan arg.
Sämsta sida: När jag väl blir arg...


- Jag fick låna en cykel som jag åkte runt och lämnade blombuden med. Jag hade väldigt bra kondition på den tiden. De kunde vara lite svårt ibland med de stora kartongerna med blommor som skulle spännas fast på pakethållaren. Kartongen ville inte sitta kvar och blommorna ramlade ut.

- På vintern fick jag cykla i snöoväder. Många gånger var det så kallt att blommorna frös och då var det inte kul att lämna över dem till mottagaren.

- Jag minns att det ofta var blomsterbud till Borlänge sjukstuga. Men för att komma dit måste jag ta mig upp för en lång uppförsbacke. Min cykel slirade alltid för mig. Det var jobbigt. Men det var alltid kul att komma in till de gamla där för de blev så glada. Ofta bjöd de på något att dricka eller stack till mig en bulle som dricks.

- Dricks fick jag ganska ofta, det kunde vara någon krona sådär. Men någon gång kunde jag få fem kronor och då blev man överlycklig.

- Idag är blombuden inte lika personliga. Det är mest öppna och stänga dörren och ingenting mer. I många fall hängs blombudet utanför på dörren.

- Jag var ofta väldigt trött efter arbetspasset och som den bästa belöningen åkte jag ner till stationen och köpte hamburgare med lök.

- På jularna fick jag vara med och plantera julgrupper och det var kul. På den tiden hade vi tulpaner i julgrupperna och det är något jag saknar i dag. Jag tycker att det ska vara mycket tomtar och svampar.

Torkel fick betalt per timmer och ungefär tio kronor var lönen. Plus dricksen, för den fick han behålla själv. Det Torkel tyckte var roligt med jobbet som blomsterbud var kundkontakten. Ibland fick han även hoppa in och stå i affären.

- Det var lite mer besvärligt för då fick jag hålla på med snittblommor och det var jag inte speciellt bra på. Egentligen kunde jag ingenting om blommor, berättar Torkel.

- Under jultiden när det var mycket att göra hade vi två kassa-aparater. Vi hade en elektrisk och en gamal som man vevade upp. På den tiden fanns inga kontokort så det var lite lättare när det bara var kontanter. Det var ingen som stod och passade kassan då så vem som helt kunde ta pengar där. Men man hade mer förtroende förr.

Ägarna till blomsterbutiken såg Torkel som en familjemedlem och en gång fick han följa med mannen i familjen ut och flyga. Han hade ett litet tvåsittsigt flygplan.

- Jag hade aldrig flugit förrut och jag kommer i håg att jag blev lite illamående när han började göra loopingar med planet. Efter hans tid som blomsterbud hade han kontakt med familjen i tio år.

Torkel gick själv till blomsterbutiken och frågade efter jobb. Han ville tjäna sina egna pengar.

NLT hjälpte Torkel att minnas sin tid som blomsterbud och tog med honom till Blomsterbutiken Blåklockan i Ludvika.

Där fick han återigen gå in i rollen som blomsterbud.

- Blomsterbutikerna i dag ser väldigt mycket ut som de gjorde då, tyckte Torkel när vi klev in i butiken. Torkel fick personligen lämna över ett blomsterbud.

- Det som var roligt med jobbet var kundkontakten med alla människor.

LINDA LUNDQVIST

Mer läsning

Annons