Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vet Göran Persson hur stenrikt Sverige är?

Annons

Man mår illa och löper risk att bli förstörd.

Fråga Ove Schander på Lorensbergavägen.

Han vet och han har larmat statsminister Göran Persson och kulturminister Marita Ulvskog om sakernas tillstånd.

- Jag var konvalescent efter en olycka och gick och fördrev tiden i största allmänhet och fick idén att torgföra mina idéer kring runstensbeståndet i landet, berättar Ove.

Eftersom han (antagligen) hört ett av denna bygds gamla talesätt - "Skä man få nånting gjord skä man int tala mä rôva, man skä tala mä huvvu! " - gick han direkt på folk som makten haver, Göran Persson och Marita Ulvskog, och skrev ett brev.

- Runverket har till uppgift att hålla ögonen på landets runstenar och se till att dessa hålls i skick, men de har inte tillräckligt med resurser för att fullgöra sina åtaganden, och det påpekade jag, berättar Ove.

Det finns också "runstensfaddrar" - enskilda entusiaster och hembygdsföreningar - som hjälper till att hålla stenarna i skick, men att underhålla med rengöring, ifyllande av skrift, vård av närmiljön och annat tar tid och möda och man hinner inte hålla stenbeståndet i skick.

Han föreslår att Runverkets vårdavdelning utlokaliseras till någon ort i Östergötland, Södermanland eller Uppland som är i behov av arbetskraft.

När Ove och hustrun sitter i sitt hemtrevliga kök ute i Lorensberga och planerar sina semestrar är det aldrig snack om de stora turistmetropolerna och badtemperaturer.

Det handlar mest om vilka runstenar man ska besöka och dokumentera.

- Man träffar många intressanta människor på de här resorna, förklarar Schanders. Ibland står de aktuella stenarna inne på gårdar, och då är det inte mer än anständigt att knacka på och fråga om man får ta sig en titt.

Det har blivit många trevliga bekantskaper och koppar kaffe den vägen.

Att kalla herrskapet Schander för entusiaster än nog en svårslaget rekord i understatement. Passion, handlar det om.

Man behöver inte mer än gå in på Schanders gård för att man ska inse det. Till och med piassavakvasten är märkt med runor.

Väggarna är täckta av händige Oves träarbeten/dokumentationer av landets runstenar.

Ove har fört noggranna noteringar om sina förlagor, både i bild och text.

- Jag har åkt runt från Skåne till Medelpad sedan 1988 och fotograferat och dokumenterat runstenar. 750 av landets 2 500 har jag hunnit med, fotograferat och noterat spårdjupet i varje sten, läsbarhet och eventuella nedbrytningstendenser på grund av klimatförändringar och annat, berättar han.

Givetvis har både han och hustrun skaffat sig en icke föraktlig kunskap i konsten att tyda runskrift. Alla sorterna.

Det finns nämligen flera, får en okunnig besökare veta.

I våra trakter är det en smula knapert med den här sortens gammal kultur. I Skultuna och Västerfärnebo finns de stenar som är mest nästgårds.

Att Göran Persson och Marita Ulvskogs sagesman, om de svenska runornas kondition, har viss kunskap om runor och runskrift är ingenting att förvånas över.

- Jag är "öschöte guschelôv", säger Ove, och uppväxt i skuggan av en av våra mesta runstenar, Rökstenen, vid Ödeshögs kyrka.

När jag var skolgrabb gick jag och skollärarns grabb runt och sålde små handledningar om den turistattraktionen.

Då visste jag väl inte riktigt vad det handlade om, skrattar han och håller med om att han har "läst ikapp" på senare år.

I somras blev det ingen stenresa. Då hade Ove fortfarande känning av sin fallskada, så det blev ett försiktigt påtande vid sommarstugan i södra grannkommunen. Men i sommar är det dags för steninventering igen.

Danmark och Gellingestenen är resmålet.

Gnabbande om semestermål, med hustrun, som vi andra ibland får uppleva slipper han. Hon har numera till fullo insett att karln hennes har en mycket intressant hobby, ett intresse värt att dela.

Hustrun heter Britt-Marie.

Hon kunde lika gärna heta Runa.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons