Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem har ansvaret?

Annons

Lundström hävdar med hänvisning till OECD att den svenska vården får för lite resurser mätt i andel av BNP. Det är inte riktigt sant. WHO gör till exempel en annan bedömning. Än viktigare är dock att se på den reala utveckling i Sverige där vårdens resurser per invånare ökat kraftigt de senaste 15 åren. Trots detta finns bristande kvalitet, långa köer och missnöjda patienter.

Köerna beror enligt Lundström inte på att läkarna är latare än 1975 utan på att de kan göra så mycket mer i dag. Detta är väl närmast självklart och det är förvånande att Lundström använder ordet "lat". Det är något som jag själv aldrig skulle göra eftersom vårdens fel ligger i organisation, ledning och system.

Teknisk utveckling och ökad färdighet skapar köer, menar Lundström. I vården tycks det finnas en "sanning" som inte får ifrågasättas, det vill säga att patienternas vårdbehov är omättligt. Det finns dock exempel som visar att Lundström har fel.

En väl fungerande och efterfrågestyrd vård erbjuds till exempel vid vårdcentralen i Söråker utanför Härnösand. Distriktsläkaren Staffan Salmonsson har organiserat vårdcentralen efter efterfrågan. Där har inte kostnaden ökat, där finns inga köer och där är såväl patienter som personal nöjda.

Salmonsson hävdar att myten om det omättliga vårdbehovet, den myt som Lundström hyllar, är fel. Han menar att patienten söker vård efter moget övervägande. Det är inget nöje, det tar tid och kostar pengar. Han menar att vårdproducenter måste lära sig att möta efterfrågan på patientens villkor.

Vårdcentralen i Söråker drivs i privat regi och ofta är det i alternativ drift som gamla offentliga sanningar prövas i ett nytt ljus. Varför vågar inte Landstinget Dalarna pröva alternativa driftsformer?

Det är tron på en enda "sanning" som skapar den kundfrånvända vården där patienten möts av ett antal hinder, såsom kösystem, remisstvång, onödig specialisering samt begränsade öppet- och telefontider. Vården lägger ner stora resurser för att "lära" oss att efterfråga rätt eller att inte efterfråga alls.

I vårt tidigare debattinlägg introducerade vi begreppet kundupplevd nytta för vården. Ett begrepp som är centralt i den privata sektorn. De talande exemplen på personalutvecklingen inom vården de senaste 30 åren är fakta och den låga produktiviteten i vården är ett problem. Med risk för att göra Lundström ännu mer besviken vill jag redovisa fler fakta. Cirka 80 procent av Sveriges läkare arbetar på sjukhus och är i stor utsträckning högspecialiserade. Sjukhusen har också joursystem som innebär att många läkare, till skillnad från annan vårdpersonal, normalt inte schemaläggs. Detta leder till enorma mängder "komptid". Tid som ofta tas ut som ledighet, inte sällan för vårdarbete på annat håll, ibland i annat land.

Sjukhusläkare använder i genomsnitt bara 18 procent av sin tid till direkt patienttid. Lägger vi till den del som mer diffust kallas indirekt patienttid ökar siffran, men bara till 32 procent. Svenska sjukhusläkare har därmed ojämförligt lägst patienttid bland jämförliga länder.

Majoriteten av läkarna finns alltså på våra sjukhus men verksamheten är inte effektiv. Störst efterfrågan på vård finns i primärvården, det vill säga på vårdcentralerna, men där finns inte resurserna för att möta behovet av allmänläkare och lättare specialiserad vård inom allmän medicin, psykiatri, gynekologi och infektion med mera.

Vad kan då göras? Med världens högsta skatter är höjda skatter ingen lösning. I stället måste ansvariga inom landstinget organisera, dimensionera och bemanna vården utifrån en verklig efterfrågan och inte efter en myt.

Detta är som sagt inte Svenskt Näringslivs ansvar. Vårdens huvudmän har ansvaret. Det är ett ansvar som alla beslutsfattare i vården delar. Väljer man att inte agera är man medansvarig till problemet. Börja förändringsarbetet i Grangärde - gräv där du står, Lundström.

Carl Ström är regionchef för Svenskt Näringsliv.

CARL STRÖM

Mer läsning

Annons