Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart tog ungdomspsykiatrin vägen?

Annons

Detta gäller mitt barnbarn som sedan lång tid har mått, och mår, oerhört dåligt. Mina frågor är hur ni går tillväga med barn i en sådan här situation.

Barnet har sedan en tid vistats i ett familjehem. Barnets far har hela tiden varit i kontakt med socialen, och slitit hund för att få hjälp till sitt barn.

Ingen inom vår familj är utbildad inom psykiatrin, men vi förstår ändock, att barnet måste få professionell hjälp.

Enligt familjehemmet, är barnet inte helt kontaktbart, när den andra föräldern tagit kontakt. Barnet vill heller inte vara i skolan och har svårt att sova på nätterna.

Det är allvarligt när ett barn skär sig i handleder, ritar sig full, inte sover på nätterna och säger sig inte vilja leva längre, hatar sin far, som barnet trots allt vuxit upp hos, eftersom han blivit tilldömd ensam vårdnad om barnen.

Syskonen mår heller inte bra på grund av omständigheterna. Att pappan mår pyton, behöver man väl inte påtala.

Hur länge ska han orka? Sjukskriven till 50 procent, då han har ett ansvarsfullt arbete där han måste vara helskärpt, han måste vara stark inför sina barn och även på sitt arbete.

Min undran är, om hela den här familjen måste gå under innan barnet får hjälp. Det måste finnas någon inom socialen eller BUP som förstår att detta är ett skrik på hjälp. Eller måste ännu ett skrik tystna, innan myndigheterna vaknar.

Det är fruktansvärt att stå på sidan om, utan att kunna göra något radikalt.

År 2004 och i välfärdslandet Sverige ska man väl inte behöva vara rädd för att mista både barn och barnbarn på grund av alla kvarnar som mal så sakta.

Skärpning, socialen och BUP!

Gör någonting, men gör detta någonting fort, innan det är för sent. Ska våra barn behöva må så dåligt?

LEDSEN FARMOR

Mer läsning

Annons