Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vart tar landstingsskatten vägen?

Annons

Väntan, väntan, väntan. Det handlar om sjukvård. Förstås.

De som står i köerna och är illa däran, de knotar. Förstår inte. Ropar efter hjälp och undrar liksom så många andra, vart landstingsskatten tar vägen, hur folk i ledningen hushållar och handskas med våra pengar?

Det är alltid en fråga om för och emot vid ett köp, vad det nu kan handla om på alla nivåer. Det vet varenda familj.

Nu ska jag berätta om mamma L. Hon är inte direkt purung, har faktiskt passerat 85, men drivs vardag och söndag av den optimism och den glädje, som alltid hört henne till.

Nu håller hon på att tappa taget och förlora sitt goda humör. Hon hade skavanker i benen. Hade förresten, det har hon nu också i förstorad upplaga. Hon går som en barnunge i trappor, fot om fot, säger hon.

Hennes vårdcentralläkare sände en remiss till det stora sjukhuset i grannstaden och si, hon fick resa sta och röntga sin höft.

Så långt är allting väl och hon väntade på nästa steg.

Och nästa steg har liksom infunnit sig. I form av ett brev där hon meddelas att det tar sex månader innan hon får träffa en läkare, som kan bedöma hur detta medicinska ärende ska hanteras. Sex månader.

Medan höften blir sämre och sämre.

Vem och vilka var det som i valrörelsen talade om att köerna skulle kapas. Eller sa de inte det? Har jag bara det för mig.

Hör du Alf Johansson, kallas detta att tillfredsställa folks längtan - och rättighet - efter ett drägligare liv.

Jo, jag vet en annan som skulle få vänta åtta månader, enligt uppgift. Så ställer man det ena mot det andra, så kanske en ändring har skett.

Vi fortsätter med höfter och köproblem.

Det är så att fru K haft orimligt ont i ett ben. Haft, förresten. Har än.

Hon kom genom sin vårdcentral till det stora sjukhuset, röntgades och befanns vara, tja, felfri.

Men den olidliga värken fortsatte, det blev syn igen och igen.

Snart upptäcktes att det ena benet var kortare än det andra och snart också att det handlade om ett brott på lårbenet, som för övrigt börjat läka.

Operation blev det i alla fall. I tiden rör vi oss mellan juni och december.

Under denna plågans tid kom också höftleden att ta stryk. Nu står fru K i kö för en höftledsoperation. Med väntan som inte tycks ha någon gräns.

Det var herr K, maken, som ringde och berättade detta. Han ansåg för övrigt, att makan borde få någon liten förtur eftersom skadan inte upptäcktes från början.

- Vi klagar nog inte tillräckligt mycket, säger han.

Ett försök att ringa och höra efter turordningen misslyckades också: ställ er i telefonkön. Ring i morgon. Är beskedet.

Ett tips till de ben- och höftonda damerna. Ni kan få ett direkt besked. Begär valfrihetsremiss.

Det innebär att ni får resa vart ni vill i landet om väntetiderna är kortare på andra sjukhus. Det är bara så att det blir byschigt (om vi ska använda Tunamål). Besvärligt med andra ord. Där är läget i dag.

Förra veckans Bonus kommenterade Sveriges radio och andliga sånger. Jag återkommer till ärendet. Det blev stort utfall på telefonen.

Mer läsning

Annons