Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt behov av ny partiledning

Annons

Alla medier har, sedan Göran Persson aviserade sin avgång, visat intresse för partiets nomineringsprocedur. Inte minst har (s)-sympatisörer och partiföreträdare på ledarsidor, i krönikor och som debattörer anmält vårt behov av förnyelse i politik och ledarskap.

Det är därför märkligt att inte kretsen, som visas intresse, innebär någon märkbar förnyelse. Flertalet kandidater är präglade av partistyrelse och VU.

Lyssnande och delegering, öppenhet och tydlighet, allt det och mycket annat i ledarskapet behöver vi på 2000-talet för att återta det politiska initiativet .

Det vore en mental prestation att vända det invanda mönstret till något nytt. Inför senaste partikongressen motionerade jag för ett delat ledarskap. Nu har många slutit upp på tanken att tillsätta en eller två vice. Det innebär att partiordföranden inte behöver sitta i riksdagen utan kan verka ute bland medlemsorganisationerna. Det är något som skulle stärka vår partimoral.

Vi kan då sluta att rådbråka kvinnligt eller manligt. Det viktiga är samarbetsförmåga, vilket borde garantera samma förhållningssätt gentemot alla partimedlemmar. Vi behöver utarbeta ett etiskt regelverk för alla nivåer av förtroendevalda.

I en sådan ledningsgrupp bör olika kompetenser finnas. Det ger en naturlig arbetsfördelning. Statsministerrollen behöver inte nödvändigtvis falla på ordföranden.

Vi behöver fler politiker i ledningen med erfarenhet från det arbetsliv, där flertalet kamrater känner igen sig och från folkrörelsearbete. Generationerna måste mötas vid beslutsfattandet med sina specifika erfarenheter.

De regionala hänsynen måste beaktas. Det medför att många kamrater utan stockholmsanknytning bör aktualiseras. Riksdagshuset, regerings- och departementsmiljön och inte heller partihögkvarteret behöver inte utgöra utslagsgivande meritering.

Vi behöver unga kreativa människor för nya lösningar på gamla problem. Men vi bör undvika att premiera en renodlat politisk karriär. De partikamrater, som blir nominerade till partiledningen, bör delge sina kamrater hur deras politiska värderingar påverkar deras politiska hantverk. Det kan numera ske på väldigt enkla sätt. Alla partikamrater måste få en möjlighet att komma till tals.

Därför bör kommande val av partiledning tillgå på det sättet, att en valberedning nominerar fem partikamrater, varefter en ordförande, en förste och en andre vice ordförande utses genom medlemsomröstning.

Det är med tillfredsställelse jag i något medium uppsnappade Sven-Erik Österbergs namn. Han är inte gammal, har arbetarbakgrund och är fackligt erfaren, har integritet och är kunnig och erfaren. Han är ingen linslus men talar klart och tydligt om vad han vill och vad han vet, ger ett ärligt och rättframt intryck. Sådant är förtroendeskapande och förtroende behöver vi.

ALF HJERTSTRÖM

Mer läsning

Annons