Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsvan

Annons

Vad minns du från tiden i Vasaskolan?

- Jag tyckte att högstadiet var ganska rörigt och att miljön var jobbig. Även om jag inte umgicks så mycket med mina klasskompisar var det en bra klass. Vi var mycket lugnare än de andra klasserna. Det tror jag beror på att vi var många tjejer i klassen och att de flesta hade gått ihop sedan lågstadiet.

Jag längtade till gymnasiet. Där skulle jag få inrikta mig på det jag var intresserad av och plugga med människor som var mer lika mig själv.

Vem var din bästa kompis och har ni fortfarande kontakt?

- Det fanns ingen speciell på det viset. Men en som jag umgicks mycket med var Åsa Markne (gift Gunnarsson). Vi har fortfarande sporadisk kontakt. De senaste åren har det blivit lite oftare eftersom vi båda har småbarn.

Vad hade du för planer och drömmar inför framtiden?

- Jag ville ut och resa. Det har jag velat så länge jag kan minnas. Jag har alltid tyckt att det är spännande med andra länder och kulturer. Jag lyckades få en prao-plats på ett advokatkontor så ett tag ville jag bli advokat.

Blev det som du tänkt dig?

- Nja, advokat blev jag ju inte, men däremot har jag rest en hel del.

Dåvarande fritidsintressen?

- Det var väl mest att man träffade sina kompisar. Jo, jag spelade fotboll.

... och idag?

- Jag tittar gärna på fotboll men jag spelar inte längre själv. Mesta tiden går åt till barnen. Men ibland går jag och tränar eller tar en löprunda.

Hur var din syn på Hedemora - har den förändrats?

- När jag var i den åldern längtade jag mest därifrån. I dag kan jag tycka att det ändå var en ganska skyddad uppväxt. Det är sådant som slår en när man själv får barn.

Men det känns som tryggheten inte finns på samma sätt idag. Hedemora har blivit utmålad som en gangsterstad i pressen. Över huvud taget tycker jag att det verkar mycket jobbigare att vara tonårstjej idag.

Alla känner alla och det är både på ont och gott. Det är skönt att komma hem till föräldrarna, speciellt när jag har varit ute och rest. Men jag har svårt att tro att jag skulle flytta dit igen. Det är för svårt att få jobb där.

Vad har du gjort sen du gick ut nian?

- Jag gick samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Efter första året var jag i Michigan i USA som utbytesstudent. Efter studenten 1994 åkte jag tillbaka till USA och jobbade som au-pair i Boston.

Jag har varit barnflicka i Sydafrika också. Visserligen trivdes jag inte med familjen jag jobbade för, men Sydafrika är ett fantastiskt land med storslagen natur och stora kontraster. Där finns både moderna miljonstäder och små byar där människorna fortfarande bor i lerhyddor. Det var spännande att vara där och följa inledningsskedet av den demokratiska processen, men det kändes ovant med de extrema skillnaderna mellan rik och fattig.

Jag är adopterad från Indien så självklart har jag alltid velat besöka det landet. Jag fick chansen att åka till Andra Pradesh i södra Indien tillsammans med Anna-Karin Lundberg, som också är från Hedemora. Vi jobbade på ett barnhem för handikappade barn. Det var verkligen att gå från ytterlighet till ytterlighet om jag jämför med att jobba hos en svensk diplomatfamilj i Sydafrika.

För mig har det varit viktigt att bo och jobba i andra länder. Man får uppleva landet på ett annat sätt än om man reser med charter.

Mellan resorna har jag läst diverse högskolekurser, bland annatlekonomi i Örebro och Demokrati och mänskliga rättigheter på Teologiska högskolan i Stockholm. Jag började på socionomlinjen men nu är jag föräldraledig och bor med min sambo och barn i Södertälje.

Vad gör du om ytterligare 15 år?

- Oj! Det är lika svårt att föreställa sig som det var för mig som 15-åring att jag skulle vara småbarnsmamma idag. Då har jag två tonårsbarn och lever familjeliv precis som nu. Karriären blir inte längre lika viktig när man får barn. Jag vet inte om vi kommer bo kvar i Södertälje. Det beror på var jag får jobb någonstans.

Mer läsning

Annons