Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsmusikens hjärtpunkt

Annons


Hasse Hjorth ska just slå sig ner på en fällstol med sin kopp kaffe. Men hinner inte.

Chefen för Falu folkmusikfestival blir uppvaktad av ännu en agent.

- De sade att jag skulle leta efter en lång, stor man, så det måste vara du, säger mannen som snart har stuckit ett boknings-kit i handen på Hjorth.

Vi befinner oss på World Music Expo, Womex, för året förlagd till en omdesignad före detta fabriksanläggning mitt i Ruhr-området. Andra mässdagen går mot halvtid.

- Numera är det nästan fler som vill träffa mig än som jag vill träffa, säger Hjorth.

Han börjar bli veteran i branschen och sitter i styrelsen för European forum of world wide music festivals. Föreningen bildades 1991 och omfattar numera 48 festivaler från israeliska Eilat i söder till ångermanländska Urkult i norr.

Festivalgeneralerna samlas varje dag klockan fem vid sin monter. De minglar, utbyter intryck och information. Alla bidrar med egna specialiteter till buffén, i både fast och flytande form.

Många är goda vänner som inte har setts på ett år. Trots att världsmusikbranschen har vuxit fram snabbt är det fortfarande en liten värld. Womex är årets viktigaste träff. Mässan lockar i år 280 etniskt inriktade skivbolag, festivaler, promotionbolag eller andra företag från över 80 länder. Plus runt 200 journalister och de utvalda artisterna.

Inalles cirka 2 000 personer. Rekord igen.

Inte illa för ett evenemang som vid starten för nio år sedan samlade ett par hundra personer i ett hörn på en rock- och punkträff i Berlin.

Själva begreppet världsmusik är inte gammalt. Det såg dagens ljus 1987, på en bar i London.

Ett gäng ur brittiska musikbranschen hade samlats för att hitta ett sätt att göra etniskt präglad musik mer lättåtkomlig för den skivköpande publiken. Mer konkret: De ville uppfinna en etikett att sätta på skivbackarna med sambareggae, raï, tabla och "liknande".

I dag har de flesta som varit inne i en skivaffär stött på begreppet världsmusik. Samlingsskivor är typiska för genren.

Vid sidan av kvalitetsfestivalerna (där Sveries nämnda tre ingår) anordnas bara i Europa hundratals ytterligare varje år, som åtminstone delvis bjuder på världsmusik. Etablerade artister som afroperuanska Susana Baca, brittisk-nigerianske Femi Kuti eller mexikanska Los de Abajo har inga problem att fylla sin turnékalender.

Cirka 40 akter valdes ut till årets Womex av en europeisk jury, denna gång dominerad av kvinnor. Med 20 minuter mellan konserterna uppträder grupperna på löpande band: Yasmin Levy, Te Waka, DuOud, Achanak, Najat Atabou...

Delegaterna hinner lyssna på två låtar, max, och rusar vidare för att hinna se allt.

Artisterna är angelägna om att få komma hit. De som får tillfälle att uppträda måste i praktiken ha skivbolag i ryggen. Gage betalas inte ut. Men de har god chans att bli bokade.

Suget är stort efter seniorband som de västafrikanska Bembeya Jazz och Orchestra Baobab. Båda hade sin storhetstid på 70-talet och har nyligen återförenats, inspirerade av genrens hittills största kassasuccé: kubanska Buena Vista Social Club.

I andra änden av åldersskalan lanseras parallellt mängder av klubbakter sprungna ur storstädernas invandrarområden. Bhangra-grupper från London och tysk-turkiska Dj Ipek är två exempel. Genom att suga upp denna underground-rörelse tror sig många i branschen kunna nå ny ung publik.

Kritiker som den amerikanske musikproducenten Itzik Becher hävdar att kvantitet numera går före kvalitet, både i Europa och USA. Att världsmusik håller på att bli en krass bransch, som kränger plattor, biljetter och öl till en okunnig publik, och snart är lika osympatisk som den traditionella musikindustrin. Och att mindre kända artister från tredje världen exploateras. Att de spelar för futtiga gager, filmas och tv-sänds utan tillstånd, släpper ifrån sig sina mastertejper utan att se röken av pengar.

- Det tycker jag är orättvis kritik. Hela grundtanken med Womex har varit att skapa en turnérutt av arrangörer som ska göra det möjligt för oss att få ekonomi i att ta hit grupper, vilket är dyrt, säger Colin Bass, branschveteran och promotor för flera indonesiska artister.

Se dig om, menar han, här finns en mängd nya arrangörer. Alla är här. Bara ett fåtal tjänar pengar att tala om. De flesta är entusiaster som började ensamma, men nu får bekräftelse och något drägligare villkor för sin verksamhet.

Orlando Piñero från klubben Jeriko i Malmö är nykomling på Womex. Inte heller han upplever branschen som krass.

- Långt ifrån. Snarare tvärtom, säger han.

Den svenska publiken är fortfarande liten, men växande. Orlando Piñero tror det har två orsaker: Dels att svenska kulturinstitutioner är ganska slutna för nya kulturyttringar. Dels att länder som England, Holland och Frankrike genom det koloniala arvet tidigt fick stora invandrargrupper som har präglat dessa länders musikkultur.

I Malmö, där var tredje invånare har rötter utomlands, har Jeriko lyckats bygga upp ett publiksnitt på uppåt 150 personer på sina 40 folk- och världsmusikkonserter om året.

Rikskonserter ordnar turnéer med utländska grupper i Sverige. Sten Sandahl var med redan på den första Womex.

- Vi når inte hela publiken än. För några år sedan fick jag bara ihop 7-8 konserter. Nu, om artisten är det minsta spännande, måste jag dra en gräns vid 15-20 konserter, säger Rikskonserters Sten Sandahl.

- Vi är små kuggar i en rörelse som växer.

CHRISTIAN BORG

Mer läsning

Annons