Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens bästa jobb?

Annons

Eva är född som den äldsta av fyra systrar.

- Och tyvärr dog min mor tidigt, så jag fick tidigt ta ett stort ansvar hemma, säger Eva.

Och att ta hand om yngre blev hennes livsuppgift. Hon tog förskollärarexamen 1978, och började sedan jobba på förskolan Vallen i Hosjö.

- Där var jag faktiskt i över 20 år, berättar Eva. Först några år som förskollärare - och sedan som föreståndare.

Förskoleverksamheten tillhörde på den tiden socialförvaltningen. Men 1998 bytte kommunen huvudman för barnomsorgen. Den fördes över till skolförvaltningen.

- Vid flytten till skolan sågs hela organisationen över. Och jag blev överflyttad som rektor för först Vika skola och sedan Aspeboda skola.

Det var en ny uppgift för Eva, som trots allt bara haft att göra med förskolebarn tidigare. Men övergången gick bra. Erfarenheten som chef var lång och gedigen och hon fick också en del kompletterande utbildning.

Eva tror också att sammanslagningen av förskola och skola till en gemensam förvaltning var en bra åtgärd.

- Visst fick förskolan kämpa mer än skolan för att det skulle fungera, bedömer hon. Men samtidigt var det ett lyft för förskolan. Samordningen blev bättre och övergången mellan förskola och skola mjukare. Skillnaderna mellan en förskoleklass och en första-klass kunde överbryggas för en bättre start i skolan.

2003 kom Eva till Svärdsjö skoldistrikt. Men redan i februari fick hon sjukskriva sig.

- Jag hade fått bröstcancer, berättar Eva. Det blev en svår chock. Men jag hade tur. Jag hade väldigt omtänksamma arbetskamrater och vänner. Alla - chefer, arbetskamrater och kollegor - stöttade mig. Och jag tror nästan att jag mådde bättre än min familj gjorde under min sjukdomstid.

I oktober 2003 var krisen över. Behandlingarna hade haft väntad effekt, och Eva började arbeta 50 procent på Källängeskolan.

- Jag vill känna efter och prova på. Och det fungerade bra, säger Eva.

När rektorn på Toftaskolan gick i pension i maj 2004 fick Eva det jobbet.

- Nu tänker jag inte på min sjukdom längre, säger hon. Jag ska gå på kontroll en gång per år, för att undersöka om cancern återkommit. Men jag hade aldrig klarat min sjukdomstid så bra om inte min omgivning ställt upp som den gjorde. Vänner, arbetskamrater, familj...

Och det finns faktiskt fördelar med att ha genomlidit en svår kris, om man ska tro Eva.

- Man lär sig att uppskatta livet. Man försöker uppleva så mycket som möjligt nu och skjuter inte allt på framtiden.

Evas 75-årige pappa bor med Eva och hennes make i dag. Och det ser Eva som en enorm fördel.

- Han sköter om det mesta där hemma, säger hon. Han har alltid maten klar när jag och min man kommer hem. Han eldar, hugger ved, skakar mattorna och sköter det mesta. Och han känner att han har en uppgift att fylla, som vi alla uppskattar.

På fritiden gillar Eva att vara ute i skog och mark. Åker gärna skidor och tar gärna en tur för bärplockning till Särna, varifrån hennes pappa härstammar.

- Det är skönt att komma ut i naturen, säger hon. Det är ett viktigt sätt att hämta kraft.

Eva sätter gärna fart på saker och ting hemma också.

- Jag startar många stora projekt, säger hon och skrattar. Jag gillar att snickra. Har jag bara börjat, finns det andra där hemma som kan fullfölja dem...

LARS-ERIK MÅG

Mer läsning

Annons