Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargen tar en älg, jägaren hundra

Annons

Det tycks vara en strategi hos Jägarförbundet att alltid överdriva siffror om vargstammens storlek och utveckling.

I Bäckströms/Brittas artikel kan man läsa att vargstammen har fördubblats under en treårsperiod och att den kan förväntas växa snabbt även fortsättningsvis. Detta är fel!

Under den senaste treårsperioden har stammen växt med 40-50 procent. Det är således ingen fördubbling.

År 2002 föddes 7-8 valpkullar i Skandinavien, varav 5-6 i Sverige. Detta är en minskning med 2-3 valpkullar från 2001 och för första gången sedan vargen etablerade sig här i början av 1980-talet kan vi konstatera en minskning i antalet honor med ungar.

Jägarförbundet får tycka vad de vill om förvaltningen av vargarna men låt mig ändå konstatera att 75 procent av riksdagens ledamöter står bakom etappmålet 200 vargar i Sverige.

Herrarna tar även upp skador på boskap och jakthundar. Det är riktigt att skadorna på får varit omfattande under 2002, men det rör sig här om två vargindivider i Uppland och på ostkusten.

En av vargarna har skjutits på Gräsö i Roslagen och för den andra har Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt.

Jägarförbundet vill även ändra bestämmelserna för när enskild djurägare får tillgripa skyddsjakt utan föregående beslut av myndighet. De kan inte ha analyserat konsekvenserna av sitt förslag. Det skulle ju innebära att en värdefull alfahona som bara passerar en fårbesättning, eller en tamkatt, fick skjutas. Detta är naturligtvis en alldeles orimlig rätt för en djurägare att tillgripa skyddsjakt på eget initiativ.

Beträffande jakthundar i genomsnitt har sex jakthundar per år dödats av varg de senaste fyra åren.

Vad gäller älg tar en varg i genomsnitt 12-14 älgar per år, älgstammen reduceras alltså med litet över 1 000 djur. Ställ detta i förhållande till de 100 000 älgar som skjuts i Sverige varje år.

Jägarförbundet bör hantera siffror om tillväxt och storlek på vargstammen varsammare samt att försöka stävja hatet mot vargen i sina egna led.

LARS NYBLOM
Lars Nyblom är medlem i Rovdjursföreningen och
Riksföreningen Hänsynsfull Jakt.

------------


Jägareförbundet ser de svenska vargarna, cirka 100 djur, som ett hot mot människors livsföring. Uppfattningen visar vilken brist på proportioner som finns inom denna militanta organisation.
Förbundet utmålar en närmast explosiv tillväxt av vargstammen, när den dystra sanningen i stället är att vår vargstam inte alls inte har någon positiv tillväxt.
Vargen har också utsatts för en omfattande tjuvjakt de senaste åren och artens akuta situation borde därför oroa Jägareförbundet.
Jägarnas företrädare fokuserar på konflikter och problem. Man vill att skyddsjakt kan bedrivas utan föregående beslut av myndighet. De vill också förhindra ”oönskad etablering” av varg. Oönskad - av vem? När blev denna minoritetsorganisation språkrör för alla glesbygdsbor?
En undersökning från Naturvårdsverket visar tvärtom att människor som lever i områden med varg är mer positiva till varg än vad storstadsbor är!
Att hela 71 procent av svenskarna vill ha flera vargar än i dag visar också att Jägareförbundets politik är i otakt med tiden. Medlemsraset under senare år inom förbundet belyser unga människor ovilja att förvalta vår gemensamma tillgång – de vilda djuren - med otidsenliga våldsmetoder.
För att minska ”rovdjurstrycket” inom ett område som har haft varg under några år föreslås att alfaparet och hela dess flock skjuts. Även selektiv jakt på valpar rekommenderas.
Jägareförbundet månar dessutom om den så kallade nordiska jakttraditionen - hetsjakt med löshund. Att vargar angriper dessa jakthundar används ofta som ett argument för jakt på varg.
Men hunden - som stressar viltet under timmar i sträck - kan statistiskt härja fritt i nära elva år (3881 dagar) i ett vargrevir innan den angrips. Under tiden löper hunden fyra gånger större risk att bli beskjuten.
I stället för att utmåla våra fåtaliga vargar som symbol för allt ont borde Jägareförbundet ta itu med sina verkliga problem som illegal jakt och skadeskjutningar.
Det är knappast en seriös viltvårdande organisation som år efter år söker skyddsjakt på ett djur som redan lever på gränsen till sin egen utrotning.
CHRISTINA LINDBERG

Christina Lindberg är journalist och landsbygdsbo.


Mer läsning

Annons