Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Varför just jag?"

Annons

Ett halvår efter flodvågskatastrofen i Sydostasien sitter 25-åriga Frida Ols-Åström på mammas gård i Aspeboda. I sommar ska hon bara ta det lugnt, inte jobba eller åka på några längre resor.

Frida pluggar till sjuksköterska och våren har ägnats åt studier. Hon var tillbaka i skolan redan en vecka efter hemkomsten från Thailand.

- Jag körde bara på. Jag tänkte att det var bättre än att gå hemma och må dåligt. Nu är jag helt slut, säger hon.

Frida åkte till Phi Phi Island för att semestra med sin pappa och pojkvännen Tobbe. På annandag jul var hon nere på stranden med Nilla, en tjej från Helsingborg som hon lärt känna under vistelsen.

När den första vågen sköljde in trodde Frida att det handlade om tidvatten och flyttade sina tillhörigheter några meter. Med ryggen vänd mot vattnet sköljde ytterligare en våg in och Frida slungades in i ett träd och sedan ett hus. Hon minns att hon hamnade under ytan och inte kunde andas.

- Jag hann inte tänka "nu dör jag" utan bara "vad är det här?". Efter det har jag en minneslucka, säger Frida.

När minnet kom tillbaka stod Nilla intill henne och visade sitt skadade ben. Frida hjälpte kompisen och började sedan leta efter sin familj. Pappa och pojkvän, som befann sig på hotellet när vågorna svepte in, var ute och sökte efter henne i området. När familjen återförenats begav de sig upp till bergen och stannade där i tre dagar.

Frida ville inte resa hem trots det kaos som rådde på Phi Phi Island. Semesterparadiset var raserat, överallt såg hon chockade människor, svårt skadade eller livlösa kroppar.

Familjen hemma i Dalarna vädjade till henne att komma hem men hon orkade inte.

Hon var rädd för att folk i Sverige skulle stirra.

Hon ville inte se föräldralösa barn på flygplatsen.

Hon behövde stanna upp och förstå vad som egentligen hade hänt.

Tillsammans med pappa och pojkvännen spenderade hon därför några dagar i Hua Hin för att sedan ta det sista evakueringsplanet hem.

UD:s insatser dröjde och förvirringen var stor i katastrofområdet, berättar Frida. Det tog flera dagar innan turisterna fick riktig hjälp. Informationen som familjen hemma i Sverige fick var också dålig, berättar Fridas lillasyster Hanna:

- Enligt UD var det inga döda eller skadade. När Frida ringde berättade hon om lik överallt, att de vistades i bergen och att det var kaos. Vi fattade ingenting, säger Hanna.

Frida går fortfarande i terapi en dag i veckan för att bearbeta sina upplevelser. Hon och terapeuten har pratat mycket om skuldkänslor. Frida har mått dåligt för att hon klarade sig när så många skadades svårt eller dog. Hon har haft dåligt samvete för att hon inte hjälpte till tillräckligt.

Frida drömmer fortfarande mardrömmar om grå, smutsiga vågor. Andra gånger handlar drömmarna om mumier.

- Det är för att de svepte in döda med hotellhanddukar, säger hon.

Frågan "Varför just jag?" dyker ofta upp. Men Frida vet att hon inte kan leva i det förflutna för att kunna gå vidare. En dag åker hon kanske tillbaka till Thailand tillsammans med Nilla. Det har de i alla fall pratat om.

- Jag tänker att jag har fått en chans till. Mitt liv har blivit mer värdefullt, säger hon.

MARIA BIAMONT

Mer läsning

Annons