Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför dricker Jussi?

Annons

För Yrsa Stenius började boken "spöka" för fyra år sedan. Då började hon planera och fundera.

- Jag har brottats med vad jag kan skriva om det här med tanke på att Jussi Björlings änka Anna-Lisa Björling lever, men nu var det dags, för jag vet att jag inte är ensam bland författare om att nosa på ämnet.

- Jag har också arbetat med att hitta ett språk med poetiska, bildrika inslag och eftersom det är mina personliga resonemang den bygger på använder jag jag-formen när jag skriver.

Stenius har kunnat använda sig av Björlings självbiografi Med bagaget i strupen ("han hade en bra spökskrivare"), Stroffs biografi Guldstrupen ("Stroff är notoriskt opålitlig"), brodern Göstas bok ("inte så användbar") och Farkas relativt nya Jussi, som han skrev med Anna-Lisa Björling ("ett standardverk för fakta om Björling, men utan någon psykologisk analys").

Yrsa Stenius har visserligen intervjuat Jussi Björlings dotter Ann-Charlotte, men bygger i stor utsträckning boken på sina egna kunskaper i psykologi och psykiatri.

- Jag vill inte ha det moraliska dilemmat att de ställer upp och berättar och sedan blir ledsna över något jag skriver.

I beskrivningarna av missbruk och trasiga uppväxtförhållanden, räknar Stenius med att boken ska bli kontroversiell i vissa kretsar. Det finns en Björling-kult bland annat i Jussi Björlingssällskapet.

- Att envisas med att uteslutande karaktärisera honom som "en glad prick" är att göra honom mindre.

Från Jussi Björlingmuseet har hon fått god hjälp med material och konstaterar att museet har vetenskapliga ambitioner. I 34 kronologiska kapitel, som omfattar över 300 sidor, beskrivs i boken hur Jussi Björling utsågs till underbarn, och vad den extrema talangen kom att kosta honom.

Alla de tre äldsta bröderna Björling blev förväntningobjekt för sin far när de var små. Från och med cirka tio års ålder blev Jussi den som fadern fäste särskilda förhoppningar vid. De förhoppningarna blev sedan Jussis egna sedan fadern hade dött då Jussi var endast femton år gammal.

- Han idealiserade sin missbrukande far och fadern hade ju också givit honom mycket att vara tacksam över. Men just tacksamhetsskulden gjorde att han förmodligen måste förtränga de negativa känslor han också måste ha burit på.

Jussi Björling byggde hela sin identitet på prestationer. Han hade nästan ingen kontakt med sin tbc-sjuka mor, som aldrig fick hålla honom i famnen.

- Ingen av pojkarna Björling fick gå ordentligt i skola. Tre år i folkskola var vad Jussi lyckades skrapa ihop. I övrigt drevs han hårt av sin far, berättar Yrsa Stenius.

Det finns en bild av hur David Björling masserar sina söners struphuvuden. Det är en stark bild. Den där stora handen på de små pojkhalsarna. De fick sångens gåva men nog fick de litet svårt att andas också.

Dalarna gör ett nummer av att Björling var född i Stora Tuna och skriven i Karlsarvet utanför Leksand.

- Där var han mycket sällan. Han var en cirkuspojke. Ständigt på resa. Han uppträdde överallt i landsorten. Aldrig i Stockholm, så vitt jag kunnat finna.

- Jussi Björlings livsbygge kom på det här sättet att vila på en enda balk. Han skulle förvalta det märkliga pundet han hade fått, och han gjorde det med den äran, men jag misstänker att den triumf han måste ha känt över sina framgångar blandades upp med starka känslor av tomhet och villrådighet som födde destruktiva impulser.

Det bidrog till att han drack - självmordsartat om man så vill.

Yrsa Stenius vederlägger påståendena om att Björling ofta ställde in framträdanden för att han var berusad.

- De två sista åren vårdades han mycket på sjukhus på grund av hjärtproblem och ställde in en del.

När han någon gång ställde in för en svår förkylning ryktades det alltid att han varit full. Men egentligen är det svindlande hur mycket han sjöng:

Räknar man något grovt medeltal blir det minst fem-sex gånger i månaden nästan hela sitt liv. Han var en sjungande maskin.

Och ändå hade hans hjärta rytmstörningar varenda dag mot slutet.

Stenius viktiga slutsats är att hela Jussi Björlings personlighet hörs i hans sång. Att han sjunger avskalat innebär inte att han sjunger opersonligt men det gör hans tolkningar tidlösa.

Att Björling bara skulle ha ställt sig och sjungit rakt upp och ned och ägnat sig åt någon sorts icke-tolkningar av vad han sjöng betecknar Stenius som "förtal".

Att Jussi Björling inte tog sig några friheter med musiken innebär inte att han avstod från att tolka. Tvärtom kan man i varje ton, i varje fras, i varje klang höra hur han gestaltar känsla och erfarenhet som hos honom innehöll både så mycket ljus och så mycket mörker.

- Vore det inte så skulle det inte göra så ont att lyssna på honom. Sången vilar i erfarenheternas djup. Ingen annan sångare har det där som gör att man börjar gråta efter tre takter. Han träffar ursorgen i våra hjärtan.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons