Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårdanställda belönade

Annons

Ansökan skickades in i slutet av 2003 och i dagarna fick man besked om utmärkelsen. Den består av ett diplom och Demensförbundets symbol, en blåmes i glas. I veckan besöktes boendet vid Milan i Marnäs av företrädare för den lokala demensföreningen som överlämnade blommor.

-Visserligen vann de inte stipendiet på 50 000 kronor, som gick till ett boende i Örebro, men det var gott nog att få ett hedersomnämnande. Det kom in över 60 ansökningar och däribland utsågs en vinnare och fem som tilldelades hedersomnämnanden så det var bra gjort, tycker enhetschefen Britt Lind.

Ansökan författades av Annica Svensson, Gabriella Lindqvist och Anette Persson som samtliga är undersköterskor. I ansökan redogjorde de för hur de skulle vilja utveckla och förbättra verksamheten.

-Vi föreslog att vi skulle få möjlighet till vidareutbildning. Man blir aldrig fullärd, säger Annica Svensson som arbetat här sedan gruppboendet öppnade den 1 februari 1993.

Vidare skrev trion att de skulle vilja ha möjligheter att anlita en musikterapeut oftare. Terapeuten kommer någon gång i månaden och att det ska bli fler besök i framtiden är knappast att tänka på med tanke på kommunens ekonomi.

-Musikterapeutens besök betyder väldigt mycket för de boende. De lever upp tack vare musiken som öppnar alla sinnen på dem. Det är en riktig höjdpunkt.

Avbrott i vardagssysslorna är alltid välkomna, både för boende och personal.

-Det är ett tungt jobb, säger Anette Persson, något som understryks när undersköterskorna berättar att de är sex anställda under dag- och kvällstid på lika många boende på Glöden respektive Gnistan som är systeravdelningen.

- Man skulle nog inte orka om det inte vore så jättebra stämning i arbetsgruppen, säger Annica Svensson.

På Glöden är de boende mellan 80 och 89 år gamla. Förutom demenssjukdomen har de också kroppsliga åkommor. Flera av dem sitter i rullstol vilket gör jobbet fysiskt påfrestande för personalen.

Men främst är det psykiskt slitsamt. De boendes sjukdom medför att personalen ofta är utsatt på olika sätt.

-Det är sex boende som man får bemöta på sex olika sätt, förklarar Svensson.

-Man blir kallad allt möjligt, de river en, de spottar på en. Då måste man vara lugn och tänka på att det är sjukdomen som gör att de beter sig illa. De som inte har ett stort tålamod slutar efter ett tag, konstaterar Anette Persson.

Hur är det att komma hem efter en sådan arbetsdag?

-Det skulle nog vara svårt om man hade småbarn. Hemma vill man ha lugn och ro, efter vissa arbetspass på åtta-nio timmar orkar man inte ens se på tv, säger Annica Svensson.

Vårdare och vårdade lever nära tillsammans. Alla boende har eget rum med sina tillhörigheter men där vistas de ogärna.

-De vill vara tätt tillsammans med oss. Vi bakar och lagar mat ihop, det ska vara så hemlikt som möjligt.

- Vi är tryggheten för dem, berättar trion som liksom de boende ser fram emot våren och sommaren. Efter en lång höst och vinter inne i Milanhöghuset är det snart dags för de första utflykterna i friska luften.

-Vi går ut här och sätter oss nedanför björkarna. Ibland går vi till kiosken och köper glass, andra gånger besöker vi Gammelgården, berättar Gabriella Lindqvist.

När sommaren är slut kan det vara läge att sätta sig ned och författa en ny ansökan som kanske, kanske belönas med det efterlängtade stipendiet.

50 000 kronor i ett extra bidrag från Demensförbundet och företaget Janssen-Cilag AB skulle betyda mycket för både personal och boende.

TORBJÖRN GRANLING

Mer läsning

Annons