Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår nation och nationalismen

Annons

Franska Revolutionen avskaffade undersåten och vi blev medborgare istället, men de allra flesta brydde sig föga om nationen. Den hade varit ett geografiskt område att beskatta och förtulla för kungen.

Folk hölls i herrans tukt och förmaning genom stränghet. Sakta men säkert under 1800-talet, växer en nationalkänsla fram hos medborgarna genom litteratur, konst, folkskola, värnplikt med mera. Parallellt blev arbetarna socialister, bönder präster och adel blev konservativa och medelklassen liberaler, men första världskriget visade att europén nu var mer nationalist än något annat.

Det fanns dock fortfarande en "ansvarstagande" överhet. Jag besökte nyligen armémuseum. Där såg jag en liten film om översten på morgonritt på stadens gator, som hovsamt hälsas av menigheten medan översten gör avmätta honnörer till svar.

Inte fullt 200 år efter franska revolutionen avskaffade den upproriska 68-generationen överheten. Vi blev du med rektorn och provinsialläkaren. Vi bråkade med polisen och fick plötsligt rätt att ifrågasätta alla myndigheter.

Jag träffade Fritjof Haglund, en av våra första skjutjärnsreportrar. Han berättade att i början av sin karriär på 50-talet var han mikrofonhållare. Inga kritiska frågor fick ställas och generaldirektörerna fick tala ostört.

Problemet med "68" var att det inte var början på något nytt utan slutet på något gammalt. En nation där överheten tidigare haft ansvaret skulle nu förvaltas av allas ansvar.

Enligt Nationalencyklopedin är "nation" en term som i svenskt språkbruk används i olika sammanhang som liktydigt med stat, till exempel i benämningen Förenta Nationerna.

Grundläggande avser emellertid begreppet nation inte stater utan relaterar till begreppet folk, det vill säga människor som knyts samman av en gemensam identitet. Basen för de nationella identiteterna kan variera. Varje nation bygger på subjektiva föreställningar om vad som karaktäriserar identiteten.

Alltså är nationalismen i högsta grad en känsla av att vi har något gemensamt som det är viktigt att försvara. Detta kommer bland annat till uttryck gentemot EU.

Åter till tiden efter -68. I en ny bok av Karl-Olov Arnstberg som heter Typiskt Svenskt skriver han:

"Folkhemmet förde med sig en extremt individualistisk människa. Välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den underminerades. Förutsättningen för folkhemmet var ett starkt socialt kontrakt, att man var villig att betala för andras välfärd. Vi ville inte hjälpa till men inte heller se andra lida. Därför vi köpte oss fria med skatterna".

I dag är det sociala kontraktet upplöst och i stället för att gemensamt arbeta för nationens bästa har vi delats upp i grupper som arbetar för oss själva.

Det finns intresseföreningar för allt och alla som har som syfte att öka sin del av kakan och de ökar sitt medlemsantal, medan de föreningar som tar ett övergripande ansvar har svårt att rekrytera folk.

Politiken har blivit en klientpolitik mer än en deltagandepolitik. Förenklat kan man säga att vi röstar på dem som vi tror gynnar oss själva och i samma andetag överlåter vi också ansvaret på partierna att ge mig mer och fixa så det funkar. Partierna på riksplanet kommer på det sättet längre från ett gemensamt ansvarstagande om helheten.

Med hjälp av det tryckta ordet, skolväsendet och massmedierna har statsledningarna försökt sprida en gemensam statsnationell identitet för att skapa samhörighet bland medborgarna och ge statsstyret legitimitet. Det är i det ljuset nationaldagen blivit helgdag. Statsmakten vill ha lite mer nationalism, lite mer gemensamt ansvarstagande. Hoppas det funkar.

BO BRÄNNSTRÖM

Bo Brännström är länsordförande

för folkpartiet.

Mer läsning

Annons