Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterns krångliga väg

Annons

I morgon börjar vänsterpartiets partikongress i Västerås. I likhet med ett annat parti, som nyligen kongressade därstädes, kommer partiledningens realpolitiker att få problem med rörelsens fundamentalister, som föga lärt av socialismens internationella kollaps.

Vänsterns vägval står mellan regeringssamverkan med sossarna - eller ortodox socialistisk sekterism.

Göran Persson har under hösten uttryckligen deklarerat att han inte ämnar ta in vänsterpartister i sin regering. Han räknar kallt med att precis som tidigare erhålla vänsterstödet i riksdagen, när han behöver det utan nämnvärda motprestationer. Vänsterpartiet vågar knappast agera, så att en s k arbetarregering faller.

Vid de tillfällen där Persson icke kan påräkna vänsterpartiets stöd (angelägenheter kring EU och EMU exempelvis) kan han istället vanligtvis utverka borgerligt bistånd.

Opinionstendensen är dessutom sådan, att socialdemokratin håller på att återerövra en god del av de s-väljare som tidigare förlorats till vänstern.

Inför vänsterpartiets stundande kongress i Västerås deklarerar partistyrelsen att om man kan finna en gemensam "politisk plattform" med sossarna, så är partiet villigt att inträda i en röd regering. Förbehållet innebär att partistyrelsen utan nämnvärd prestigeförlust kan ta ett kongressnej i frågan. Förra nederlaget i frågan för två år sedan, medförde inga påtagliga problem för Gudrun Schyman i umgänget med opinionen.

Göran Perssons entydiga nej till vänsterpartistisk regeringsmedverkan gör sannolikt Gudrun Schyman mindre benägen att alltför högljutt aktualisera frågan, då detta kan uppfattas som att hon vanmäktigt bönar och ber socialdemokraterna om en plats i regeringen. Obesvarad kärlek framstår lätt som lite löjlig.

Vänsterpartiets fundamentalister har saboterat partiledningens mer realpolitiska ambitioner åtskilliga gånger under årens lopp. Redan C H Hermansson fick erfara detta, då han på 60-talet inledde en försiktig omprövning av Sovjetimperialismen. Den gången slutade misshälligheterna med partisprängning 1977 varvid APK bildades. En repris är tyvärr knappast att hoppas på.

För ett par år sedan stoppade som nämnts kongressen Gudrun Schymans förslag om gemensam valplattform med sossarna. Ur borgerlig synvinkel ska man självklart inte beklaga detta utan tvärtom applådera vänsterpartiets ortodoxa kommunister, som så envetet försöker förhindra att deras parti tjänstgör som parlamentarisk stötta - eller rentav koalitionspartner - åt socialdemokratin.

Ett minimalt ortodoxt vänsterparti, som ingenting glömt och ingenting lärt - lika hopplöst sekteristiskt som KPML:r - är en nåd för den borgerliga oppositionen att stilla drömma om. Ur den aspekten är ultravänstern en klar borgerlig tillgång.

Politiken har sina paradoxer.

Mer läsning

Annons