Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tynell och Grycksbo - vilka härliga vinnare!

Annons

Daniel bestämde sig inför den här säsongen att återvända till sin moderklubb Grycksbo IF.

Han ville kunna utnyttja möjligheten att sälja egna sponsorer till tävlingsdressen, och därigenom skaffa ekonomi för att satsa vidare på sin skidåkning och långlopp.

Men jag tror också att ett annat skäl till klubbytet var att han längtade till den intima känsla, som bara kan skapas i en liten klubb på en liten ort.

Och uppbackning har han fått. Han beskrev den själv som fantastisk.

Han hade en servicestab på 35 personer, men det var fler Grycksbobor än så som fanns längs spåret och gav honom bästa tänkbara stöd.

Och ännu fler som visade sin uppskattning, när han i går kväll kom hem till byn.

Grycksbo har nu både en vasaloppssegrare och en världcupsegrare att stoltsera med.

Det ni!

Jag är annars djupt imponerad av att Daniel Tynell alltid lyckas med konststycket att vara på topp, när det är dags att avverka de nio milen mellan Sälen och Mora.

Det spelar liksom ingen roll att andra delar under säsongen störes av sjukdomar eller annat trassel.

När kampen om att glida först in under måldevisen i Mora är som hårdast, då finns han med där i striden.

I Vasaloppet kan nu Daniel visa upp resultatraden 3-1-6-7-16-1. Det säger det mesta om vilken kapacitet han har "i fäders spår".

Och hans sätt att avgöra det 82:a Vasaloppet var också av bästa märke.

Det var liksom inget snack.

När Daniel ökade på stakfrekvensen, då var Jerry Ahrlin en slagen man.

Och Daniel Tynell en man för historieböckerna...

Vasaloppet hade världscupstatus för första gången.

Men det var sannerligen inte många av världscupåkarna, som tog chansen att mäta krafterna mot långloppseliten.

Listan på de sju vc-åkare som först hade anmält sig krympte hela tiden, och till slut var det bara av de tre av de 55 bästa i distansvärldscupen som kom till start.

Anders Aukland körde i mål som fin trea, och visade att han är en klassåkare även när det gäller att åka riktigt långt.

Jaak Mae och Andreas Schlütter däremot hade en tyngre dag, och åkte i skymundan in som 77:e respektive 79:e man.

Vasaloppsarrangörerna hade säkerligen väntat sig att intresset från världscupåkarnas sida skulle vara större.

Men ett omänskligt världscupprogram förstörde alla chanser till detta.

Det hade Vasaloppsarrangörerna inget med att göra, men jag tror det kan dröja ett bra tag, innan loppet har världscupstatus igen.

Och Svenska Skidförbundet lär inte bry sig särskilt mycket om det...

Lördagens damlopp, som faktiskt lockat de flesta toppåkarna i världscupen, blev till en rolig Norge-historia.

Marit Björgen var tillbaka i gammalt gott slag igen, och hennes åkning var imponerande effektiv att skåda.

Hon lär bli svårslagen även i Borlänges sprint och i Faluns jaktstart.

För det är ju så att världscupäventyret i Dalarna inte är slut i och med Vasaloppet.

Utan det har bara börjat...

Hoppas också att Elin Ek kan fortsätta att ta framstående placeringar på sin nyfunna form.

Slutligen: Hur kan en skidåkare få smeknamnet Lille Skutt?

Hoppar han fram på skidorna?

ANDERS NORIN

Mer läsning

Annons