Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tv-krönikan: Ont, det gör ont att titta på tv

Annons

Ont, det gör ont, sjunger Lena Philipsson i kväll. Fast hon gör det på utrikiska, förstås. Och visst gör det ont i ett antal miljoner svenska tv-tittare då. Om fel låt vinner, någon annan än den svenska. Precis som vanligt...melodifestival, stor final.

Det är väl bara några få, fru Jutterström och herr Jakobsson och någon mer som sitter och håller tummarna för en hedersam andraplats i bästa fall: De ytterst ansvariga i det stora men fattiga tv-huset.

Svensk seger, då skulle det troligen göra ont, riktigt ont långt in på bara plånboksskinnet...

Melodifestivalfinal, gammal tradition i ny skepnad.

Tiden när melodifestivalen sågs med viss skepsis och fick fler än kulturknuttarna att rynka på näsan känns hur avlägsen som helst.

Eurovision Song Contest är kanske inte kultur men det har definitivt blivit kult. Större än någonsin. Mer tv än någonsin också.

Gissa om de kommersiella kanalerna skulle stå i kö för att ta över och se reklamslantarna regna in.

Publiken är inte bara stor, den är den rätta också sett med reklamköparens ögon...Det gör nog ont att inte äga en sådan godbit.

Att den tid när vi som tittade på sin höjd vågade berätta det med en viskning i smyg är avlägsen märks på ett annat sätt också.

Dåtidens två program, en svensk final och en europeisk, har expanderat till rena vårföljetongen. Eller vad säger sex svenska uttagningstävlingar, tre förhandsprogram, en semifinal och så kvällens stora final?

Jo, att det nu är melodifestival elva veckor om året.

Mest imponerande är att Eurovisionen trots senare års intensiva attacker inte bara lyckats hålla de starka kommersiella tv-krafterna utanför utan också lyckats stärka ställningen för sin guldklimp.

Dock: Förvånansvärt få såg semifinalen i onsdags.

Ont? Nej raka motsatsen skulle jag tro. Kylskåpskall ishockey blev under ett par dagar inte bara vårvarm utan glödhet. Så het att TV3 rent av fick jubla av rekordglädje. Igen. Aldrig tidigare har så många sett ett program i trean som i söndags. Aldrig...

Ont, det gör däremot riktigt ont att se hur trean och Viasat gör så lite av de fotbollsrättigheter kanalen köpte dyrt. Fotbollsallsvenskan har blivit en bitvis misshandlad parantes i Fotbollskvälls ersättare.

Det är faktiskt nästan lika gråtrist som SVT:s meningslösa söndagsmagasin Sportsverige. Men bara nästan. Dylikt dravel hade aldrig producerats på Bedrups, Grives och Plex Petterssons tid.

Lite ont gjorde det också i tisdags kväll när en av vårens bästa men av många tittare icke sedda "Den tredje makten" sa adjö till oss få men trogna tittare. Konkurrensen med en rättsläkare på mördarjakt, Aktuellt och Bildoktorn blev för tuff.

Fler BBC-serier i liknande genre mottages tacksamt.

Jag har skrivit det tidigare och upprepar gärna: BBC är världsmästare på att göra serier likt denna utan att någon gång göra avkall på kvaliteten.

Veckans vinnare

Cykelreferat, geografilektion och lite historia i lättsam blandning. Eurosports Roberto Vacchi är en vinnare på varje Giroetapp. Sveriges bäste sportkommentator just nu.

Veckans förlorare

Big Brother, förstås. Precis som varje vecka denna vår. Var säsongens sista avsnitt det sista någonsin? Vi hoppas men vågar inte tro det.

HANS DAHL

Mer läsning

Annons