Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trivselkväll med guldvaskning på programmet

Annons

- Jag har vaskat flera gånger. Och hittat guld varenda gång, utbrister Emil Uselius, 9, och ser överlycklig ut.

Tillsammans med 7-årige lillebror Jonathan har han stått lutad över den lilla bassängen i snart en halvtimme. Två medlemmar ur Svenska guldvaskarföreningen visar dem hur man gör.

- Sanden i kärlen måste vara blöt. Sedan skakar ni den så att guldet sjunker till botten. Först då kan ni plocka upp det försiktigt, säger Rune Gustafsson.

De guldklimpar som man hittar får man behålla.

- Titta, här är mina, säger Jonathan Uselius och visar stolt upp ett litet glasrör med två pyttesmå korn.

Vid sidan av bassängen iakttar Erich Spicar de nyfrälsta guldvaskarna. Han är utbildad geolog och tillika vice ordförande i Västerbergslagens geologiska förening.

- En geolog studerar berggrunden. Vi tittar på det som finns strax ovanpå markytan och det som finns därunder, cirka 100 kilometer ned. Det som gömmer sig ännu längre ned tar geofysikerna hand. Skillnaden mellan en geolog och en geofysiker är att geologen endast litar på det han kan ta i handen och titta på i mikroskop, medan geofysikern studerar berggrunden genom mer indirekta metoder.

Västerbergslagens geologiska förening står bakom Bergslagens mineralmuseum, som håller till på Gammelgården. På torsdagskvällen är det fullt av besökare som vill titta på de 1 000 stenbitar, eller stuffer, som ligger uppradade i montrar.

- Här finns stuffer försäkrade för 800 000 kronor. Det är stenar som föreningens medlemmar köpt privat och sedan skänkt till museet. De flesta är från Bergslagen, men några kommer från Hawaii och Nya Zeeland, berättar Erich.

Han jämför stufferna med antikviteter.

- Vissa av dem är oersättliga, de flesta gruvor är ju nedlagda och igenfyllda. När man väl hittar något som man söker får man vara beredd att betala.

NINNA PRAGE

Mer läsning

Annons