Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre dagars jubel i Cassels

Annons

För tio år sedan ungefär stod Peter Carlsson och de Blå Grodorna på scen i Grängesbergsparken. Det var ett eftermiddagsarrangemang i ABF-regi, det duggade lätt när de körde in genom parkportarna i sin gamla Folkvagnsbuss.

Knappt femton personer i publiken, två av dem lekte obekymrat på stenarna bakom medan mammorna njöt av framträdandet. För de gav allt den där söndagseftermiddagen, liksom nu i helgen.

Till och med de första inledande presentationsorden är en succé och en publikframgång. För när Peter Carlsson intar scenen tillsammans med sina grodor, gör han det på salongens villkor, med fullständig kontakt till bortersta bänkraderna.

Musikerna liksom kommer hem till publiken - eller om det nu är tvärtom...

Casselsbesökarna togs in i garagemiljö, där scenografin skapats av en ortsbo.

- Jan Karlsson bodde i Grängesberg tills han var fem år, avslöjade Peter Carlsson.

Texaco och Pennzoil-fat blir ett naturligt inslag när Carlsson berättar att han fascinerats av bensinmackar sedan småbarnsåren. En rekvisita som också är användbar i musikaliska sammanhang, för det här gänget kan använda det mesta att spela på.

I hyllningskantatet till BP, British Petroleum, kommer oljekannor och visseljohanna fram, efter pausen blir det stomp-inspirerat putsande på jeepframskärm och discohalkande på vevgrammofon, liksom shufflenjutning på kastrull, bland annat.

När basisten Staffan Wiklander slår sig ned i synbart kliiga noppgröna fåtöljen och broderar, med huvudet i hårtorken, ser det bara ut att var helt i sin ordning.

Då har termos, ljusblå dubbelvävd bomullsbabyfilt med nallar, dalahästar och högpall börjat te sig fullständigt normala framför den korrigerade plåten och de industrismutsiga fönsterrutorna.

Publiken är hemma och de stortrivs. Precis som gänget på scenen tydligt njuter av timmarna som de fyller med kvalitetsmusik och Peter Carlssons perfekt sittande anekdoter och kortare historier.

Via bluesiga vänsterhandsgitarrupplevelser - han är i gott sällskap med Hendrix och Sambora - slussar han publiken genom epoker och musikstilar, repertoaren varierad från folkligt Rune Lindströmskt och Taubeskt till Arne Lambertskt novalucoljazzigt, för att citera.

Han gör Fritiof Anderson som räddas ur maskinrummet av Charlie som hämtar sin hacka, så att ryggradsrysningarna blir nästan hörbara. Han berättar sig via barndomsorten "skäävi":

- Eller Stora Skedvi, men det är det ingen som säger, Big Spoonvi...

Till hattaffären i Göteborg där han hittar sina huvudbonader.

- Jag har alltid haft mössa på mig, det finns knappt ett kort på mig där jag är barhuvud, avslöjar han innan han med grodorna i bakgrundskör stämmer upp i hyllningskantat för Hattmans hattaffär. Det blir lite av Aristocats, svängigt och perfekt.

Han hamnar så småningom i Grängesberg igen. Då har han berättat sig tillbaka till när han som mycket ung sjöng med Jailbird Singers, där alla utom han själv emellanåt satt på kåken. I gruppen ingick en legendarisk Grängesbergsbo...

- Tore "Masen" Eliasson, förklarar Peter Carlsson innan han vidarelevererar en sanslös historia om kassaskåpssprängning och konsistensfett.

Det är tre timmars andlöst och aktivt publikdeltagande, som avbryts av kort paus för bensträckning, fika och - chansen att köpa en gammaldags filmstjärnebunt. Innehållande Peter Carlsson och Blå Grodor, naturligtvis.

Lars-Åke och Harriet Hedberg hittar en cd att ta hem. Det är inte första gången de ser gänget på scen.

- Jag tror vi missat en gång...

De blir inte besvikna nu heller.

- Man njuter av varje minut, säger Harriet.

Så mycket njuter Casselsbesökarna att de inte vill gå hem och inropen är självklara.

- Men vi är int´ så mycket för att springa ut `å fjolla, vi kör en bit på en gång, säger Carlsson innan han med grodornas hjälp gör Grängespubliken hög på en blandning med Music train, Marleys "Everything´s gonna be alright", svart rap och blå blues. Ljussättningen följer effektfullt liksom Peter Carlssons röst i radioknastermodell följer många hem efter andra inropet, ett instämmande gnolande "You´ll have your happy, happy time".

LENA RELTE

Mer läsning

Annons