Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trav kan fascinera

Annons

Veckan har annars varit överraskningarnas vecka.

OS-hoppet Susanna Kallurs positiva röntgenbesked, Mas-Antonio Lindbäcks snedsteg, Richard Moneys - mot alla odds - nya jobb i Västerås SK och Patrick Ross beslut att lägga av och lämna Mora IK...

Sen ringde en genomförkyld Karlqvist och sa:

- Elitloppet.

Lång tystnad. Karlqvist bröt den.

- Kanske Elitloppet är nåt för dig?

Jag är väldigt svag för trav. Fel. Jag är väldigt svag för att sitta i travrestaurangen och käka gott och snacka bort några timmar tillsammans med folk jag gillar.

Att stå på ett Solvalla med tusentals tokiga fans som klär sig som vore de en campingpöbel, i en del fall uppför sig som fotbollssupporters och framför allt bara koncentrerar sig på sånt som handlar om dagsform, avkommor, skodd eller oskodd häst och odds däremot, det känns... vänta... jo, ganska enformigt.

Men myntet har två sidor.

Trav kan också fascinera.

Det är kanske den största subkulturen Sverige har. I fjol omsatte AB Trav och Galopp 10,5 miljarder kronor och gjorde, efter skatt, en vinst på 1,4 miljarder kronor, som "går till hästsporten i Sverige och säkerställer en positiv utveckling för dess utövare", enligt företaget.

Varje vecka spelar alltså svenska folket för miljontals kronor och sitter sen framför tv:n eller runt en travoval och skriker sig hesa sekunderna innan drömmen om lata dagar i lyx spricker som drömmar har för vana att göra.

Så varför åka till Stockholm tidigt i morron bitti, så tidigt att inte ens bagarna har blinkat sömngruset ur ögonen, för att möjligen se Åke Svanstedt med sin Gidde Palema defilera hem segern i Elitloppet, världens kanske största travfest?

Inte vet jag. Egentligen. Det är en av alla saker som jag har svårt för att förklara.

Kan vara så enkelt att jag vill umgås en dag med Karlqvist, en av dem som lärde mig det här jobbet och som ständigt påminner mig om det viktigaste som finns för en sån som jag: du ska våga se den du har skrivit om i ögonen samma dag som texten är publicerad.

Det är en fin regel.

Precis som den att Elitloppet, som 59-årige elitidrottsmannen Stig H. Johansson tagit flest segrar (sex) i, alltid är en dag med häftig travsport.

Finalen, efter två försökslopp, går aldrig i lugnt tempo. Formel 1-fart från början. De 32 000 åskådarna totalt galna. Sista halvkilometern skruvas tempot upp från nästan max till max. Sen kommer målgången, explosionen, vrålen... Och solen blir stor och gul och skiner som den bara gör på sommarlov.

Och till sist får också experterna rätt. Om en favorit vinner säger de att det inte var nåt snack om saken. Om en skräll vinner hade travfolket det på känn. Och om en häst absolut ingen har talat på i förhand vinner pratar man om tur och det kan vilken låghalt travare som helst ha.

I år handlar Elitloppet om Åke Svanstedts Gidde Palema, franske Jean Michel Bazires Kesaco Phedo och Lutfi Kolgjinis Revenue.

Vem som vinner? Fråga inte mig. Jag är ingen ego boy som kommer med tvärsäkra analyser. Men jag tror på Gidde Palema, särskilt som Oslo Grand Prix kördes hem utan några som helst problem och hingstens form är toppad.

När det gäller trav går jag annars helst på namnen och Gidde Palema ligger bra i munnen.

Därför är också Silvermon en av mina favoriter.

Jag trodde länge att hon hette Silvermoon, men Karlqvist sa att hon hette vad hon hette och jag tyckte nog ändå att Silvermon var snyggt. Det påminner om granskogar, midsommaraftnar och faluröda stugor, det som skulle kunna kallas genuint, det som trav är i många människors liv.

Silvermon står i en box på Rättvikstravet och har inte kört in en enda krona än, men hon är vacker, och hennes aptit på vad det nu är hästar äter är god.

Det syns emellanåt i min plånbok, om inte annat.

Om jag hänger på till Solvalla i morgon? Kanske, kanske inte.

Jag har nämligen tappat bort räkningarna som jag borde ha betalat i veckan.

Nån ordning på mina papper har jag aldrig haft.

Livet är, som sagt, en prövning.

Mer läsning

Annons