Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tore har kämpat i 20 år

/
  • Elände. ”Det verkar aldrig på ett slut på eländet”, säger Tore Eriksson i Silvberg, länets mest förorenade plats.

Annons

När länsstyrelsen listar de mest förorenade platserna i länet hamnar Stollbergs gruvor i Silvhyttan i Smedjebackens kommun på första plats.

Gruvdriften pågick i flera hundra år och lämnade rikligt med gifter efter sig.

Enligt länsstyrelsens uppgifter finns det tiotusentals ton tungmetaller i området. Bland annat kadmium, bly och zink.

Utredningar har för länge sedan slagit fast att en sanering måste till.

2005 öronmärkte Naturvårdsverket 70 miljoner kronor till projektet.

Om det inte varit för att Västerås stift tog över en stor del av marken 1994 skulle kanske en sanering kommit igång vid det här laget.

Enligt miljölagstiftningen kan den som köper en bit mark bli ekonomiskt ansvarig för en sanering, även om köparen inte bär skulden för föroreningen.

Men kyrkan är inte intresserad av att vara med och bekosta någon sanering.

- Läget är helt låst. Kyrkan vill inte diskutera saken med oss. Den svarar inte ens på den skrivelse vi skickade för 1,5 år sedan. Vi är mycket besvikna, säger Bo Jernberg, miljökontoret i Smedjebacken.

Även andra markägare berörs av saneringen.

- Från dem har vi inte mött den här reaktionen, säger han.

Smedjebackens kommun har nu tagit fram ett nytt förslag till sanering som blir billigare än det ursprungliga. Förhoppningen är att det då ska bli lättare att nå en överenskommelse.

- Det är ju inte så att markägarna behöver stå för hela kostnaden, staten bidrar oavsett. Men kyrkan vill av principiella skäl inte vara med och betala, säger Bo Jernberg.

Om kyrkan vägrar samarbeta har kommunen möjlighet att förelägga den att vidta åtgärder.

Men Bo Jernberg hoppas fortfarande att saken ska kunna lösas utan tvångsåtgärder.

- Vi kommer att bjuda in berörda, bland andra kyrkan, till ett möte i april. Där ska vi diskutera det nya förslaget och hur vi ska gå vidare. Det är 17 år sedan projektet drog i gång, så det börjar bli dags att vi kommer någonstans!

Det område som är mest bråttom att sanera är den förorenade badstranden.

- Den är ett hälsoproblem. Folk springer runt i området, rider och cyklar, trots att de vet att de inte borde vara där, säger han.

Åsa Tham är avdelningschef på egendomsförvaltningen hos Västerås stift. Hon är inte intresserad av att diskutera frågan med tidningen.

- Du ringer till fel person. Jag har inget att göra med Stollbergs gruvor, säger hon.

Men Västerås stift äger ju marken!

- Ja, men giftet kom till under gruvdriften. Vi har inget att göra med saneringen. Det har en advokat slagit fast.

Hon säger att hon gärna träffar Smedjebackens kommun.

- Men det kommer inte att lösa något. Vi ändrar oss inte.

Det är de boende i Silvhyttan som får ta konsekvenserna.

En av dem är Tore Eriksson som själv jobbade inom gruvnäringen i 35 år.

- Jag har bott här i 60 år och trivts bra. När gruvan lades ned på 1980-talet började eländet. Sedan dess har jag kämpat för åtgärder, säger han.

Tore Eriksson är dock inte orolig för gifterna som finns i området.

- Jag tror inte att det är farligt. Jag har inte blivit sjuk av att bada i sjön tidigare, varför skulle jag bli det nu?

- Kommunens förbudsskyltar vid sjön försvann. De hjälper i alla fall inte mot föroreningarna.

Tore Erikssons förslag är att det tillsätts en kompetent projektledare med det övergripande ansvaret för saneringen.

Gärna en geolog eller landskapsarkitekt, frikopplad från myndigheterna.

- Jag vill få ett slut på det här nu. Det ger orten dåligt rykte, säger han.

  • Fakta Stollbergs gruvor:

Wäster Silfberg, eller Stollbergs gruvfält som det också kallas, är fem kilometer långt och sträcker sig från Schisshyttan i norr till Silvhyttan i söder.

Silvergruvan nämns i kung Magnus Erikssons privilegiebrev från 1354.

År 1552 inleddes kronans utvinning av silver ur det än i dag så mäktiga Biskopsberget (Stollberget).

Under 1600-talet arrenderades gruvdriften av adelsmän. Under greve Jacob de la Gardie arbetade ryska krigsfångar i gruvan. De bodde i eländiga jordhålor.

Silverbrytningen upphörde 1754.

Handelshuset Jenning & Finlay tog över och inriktade produktionen på järn.

I slutet av 1800-talet inleddes brytning av bly- och zinkmalm och 1918 av limonitmalm.

Den sista gruvan i området, Gårdmyren, lades ned 1982.

Källa: Ekomuseum Bergslagen och Tore Eriksson.

Mer läsning

Annons