Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tore är ständigt på språng

Annons

Namn: Tore Johansson
Född: Den 29 maj 1924 i Vadelunda utanför

Västerås " i en bondesläkt".

Uppväxt: På arrendegårdar utanför Enköping.

Utbildning: Sjuårig folkskola, folkhögskola

i Tärna, seminarium i Uppsala, vidareutbildning

till speciallärare.

Yrke: Folkskollärare och speciallärare.

Arbetsorter: Flen, Arbro (6 år) och från 1959 Ludvika,

längsta tiden i Marnässkolan.

Åren efter 65 blev mycket bättre än jag någonsin kunde ana. Den sista tiden före pensioneringen hade jag olika problem med hälsan, men sedan var det som om allt vände.

Nu har jag fått vara hyggligt frisk i femton år. Därmed kan läsaren räkna ut att jag fyller jämna år. Den aktuella dagen ska jag fira i min barndoms bygd vid Mälaren.

Men det är här i Ludvika som jag levat och verkat sedan 1959. Under mina år här har jag fått möta många

positiva människor som berikat mitt liv. För det vill jag uppriktigt tacka!

Som icke infödd Ludvikabo har jag fått lyssna på andras berättelser om livet förr i staden och bygden vid Väsman. Jag har antecknat och skrivit ner vad jag fått veta. Insamlade fakta och minnen har knackats ner på skrivmaskin. På senare år har datorn blivit mitt oumbärliga arbetsredskap. Genom att NLT tagit in mina artiklar, har fler fått ta del av uppgifterna. En del läsare har kommit med rättelser och tillägg, tack för det.

Studiecirkeln är ett utmärkt sätt att skaffa sig kunskap och vänner. Det började med en cirkel inom SKS om den svenska grundskolan för invandrarföräldrar. Vi fortsatte i blandade grupper av svenskar och invandrare att studera ett land i taget till exempel Finland, Iran, Chile och Kurdistan.

Mina vidgade vyer gjorde att jag vågade åta mig att bli ordförande i Ludvika FN-förening under några år. Från den tiden minns jag bäst de två FN-dagarna 1991 och 1992. Det blev succé mycket tack vare Oratoriekören och Bertil Borgljung.

Det var överfulla hus vid konserterna i Aveny och Sporthallen. Jag fick chansen att föra ut lite information om FN.

1992 fyllde den svenska folkskolan 150 år. Då sammanställde jag en minnesskrift över Ludvika kommuns skolor. Boken hette "Glimtar från skolor i Ludvika kommun."

Glimtar var rätta ordet. Skriften gav upphov till en rad studiecirklar, där människor i olika delar av kommunen fördjupade sig i just sin skolas historia.

Det började med Sörvik och fortsatte med Kyrkskolan, Valhalla, Lorensberga och Jägarnäs.

När det gällde minnen från byskolorna i Ludvika landskommun, tog jag kontakt med enskilda personer som mindes sin uppväxttid i Persbo, Gräsberg, Gonäs, Blötberget, Klenshyttan och Norra Hällsjön.

Jag glömmer aldrig Börje Norgren på Gonäshea. Han tog fram sin morfars gruvlampa, som han ställde på köksbordet. Den tände han och så började han berätta... Jag minns många liknande tillfällen vid andras köksbord. Stunder jag minns med tacksamhet.

Arbetet i skolcirklarna gick mycket ut på att samla in skolkort och att sätta namn på eleverna. I dag finns dessa kort och annan dokumentation i minnesskåp och bibliotek. Det allra viktigaste var kanske ändå att vi fick anledning att träffas och minnas tillsammans.

Inte bara skolminnen kom upp. Förhållandena i hem och samhälle ventilerades också. Därför kallade vi våra cirklar och boken som följde för "Att växa upp på folkskolans tid".

Den senaste vintern har vi varit "på upptäcktsfärd" i det Ludvika som håller på att glömmas bort: Davids stad, Negerbyn, Sänkan, Magnet, Näset, Angsågen med flera områden.

Tankarna går till de studiekamrater som har lämnat oss för gott! Ingen nämnd och ingen glömd. Vi är glada att vi hann med att fånga upp en del av deras minnen från hembygden.

Alla dessa hedervärda personer som vi minns så väl! Många röster finns bevarade på band. En del av deras berättelser finns nedskrivna.

Det blev 42 år i Sörvik för mig, varav 30 i Lekomberg. Därför var det naturligt att jag intresserade mig för gruvans historia tillsammans med andra i ABF:s studiecirkel.

Åtskilliga är de gånger jag fått guida besökare från när och fjärran på gruvområdet med den vackra utsikten.

Mina år efter 65 känns som en resa i tid och rum tillsammans med andra. Den viktigaste resan är nog ändå "resan inåt". Dit räknar jag studiecirkeln "Befrielsen" kring den stora boken om kristen tro.

Likaså våra Lyriksamtal som pågick på SKS under flera år. Att med utgångspunkt i några diktrader försöka förstå hur andra medmänniskor tänker och känner är nyttigt. Kanske har jag blivit något lite bättre på att lyssna på andra under de år jag lett studiecirklar. I mer än tio år har jag tillsammans med andra seniorer tränat "kroppen och knoppen" vid Gussjöstugan varje onsdagsförmiddag. Att vandra runt sjön, se årstiderna växla, rena sin kropp i bastun, att fika ihop och testa sitt minne i frågesport är ett sätt att umgås, som jag uppskattar.

I Sporthallen är jag en flitig gäst. Inte bara för den trevliga personalens skull. Det brukar bli en kilometer i veckan, då "milsimmet" pågår.

Om jag lägger ihop alla mina milsim sedan jag blev 65, har jag simmat som till Stockholm och är nu på återväg, kanske befinner jag mig någonstans i Strömsholms kanal på väg hemåt.

Det här sista kan verka som skryt och skrävel. Men jag är bara så väldigt glad och tacksam för mitt liv efter 65.

TORE JOHANSSON

Mer läsning

Annons